Provar detta med mobilbloggning idag. Åskan slog ut vårt internet för några dagar sen.
Hurra. Not.

Nu börjar ett nytt kapitel i mitt liv. Och jag har vart försiktig med att skriva här eller på facebook eftersom jag vet att fanskapet läser min blogg ibland, och för att minimera risken för att idioten ska "sätta käppar i hjulet".
Men so what...
Jag och barnen har flyttat.
Idag är jag och Joakim sambos i en underbar 5:a!
Jag är själaglad och varje dag är jag så oerhört tacksam för mitt nya, fantastiska, liv som jag fått!
Många delar från förra årets helvete börjar lösa sig, och jag har fått rätsida på många av de bekymner som tidigare hängde över mig.

Max har precis börjat komma ur 3års-trots. Tacka fan för det! Det har vart jobbigt. Riktigt jobbigt.
Men nu är han 3 år (hjälp vad tiden går fort!!) och är min stora lill-kille!

Theo sitter själv, ställer sig upp och har ett sjuhelvetes humör! En egen vilja utan dess like och stundtals envis som synden! Roligt med barn som har en egen vilja, men måste dom ha så mycket av det?!?


Jag har funderat mycket kring min blogg och det jag har skrivit tidigare.
En del av mig vill radera alla tidigare inlägg och bara skriva om nutid - det possitiva, lyckan, glädjen och det fantastiska liv som jag äntligen fått.
En annan del av mig vägrar att sudda ut det som vart och vill låta min historia stå kvar.
För det är ju den som gjort mig till den jag är idag.

Jag har fortfarande mina "dippar" och mardrömmarna haglar över mig vissa nätter.
Jag vaknar kallsvettig med en klump i bröstet.
Men så har det vart i många år, förvisso, och kanske är det bara att "gilla läget" och förlika sig med att det kanske alltid kommer att vara så?!

Jag är så otroligt tacksam för de underbara människor som funnits vid min sida under min jobbiga tid.
Ni har stora hjärtan och för mig är ni ovärderliga
Det handlar inte alltid om dom som frågar mest, utan dom som oftast "bara är". Det är inte avgörande att man kan säga de rätta orden, utan hellre att man vågar fråga och faktiskt bara finns.
Man behöver inte vara den som ska dra iväg på en på massa saker hit och dit, utan dom som bjuder in sig själv på en kopp kaffe, bara för att "bryta ensamheten". Eller bara ringa och snackar lite skit ett par minuter. Det räcker väldigt långt.
DET är betydelsefullt och viktigt.
Ni vet vilka ni är! <3

Nej, nu väntar jag på att min älskade karl ska komma hem från sin lilla roadtrip.
Jag längtar riktigt mycket och bara tanken av att han snart är hemma igen och jag har min älskade nära mig igen ger mig mig fjärilar i magen. Fortfarande. Efter ett halvår är jag fortfarande så galet kär i min underbara karl! <3

TacoHej!