Riktigt dålig dag...

Idag är en såndär dag jag helst av allt inte skulle gått upp.
Tankarna bara far runt i huvudet, och jag tar vansinnigt illa vid mig av småsaker, även om det inte är personligt riktat mot mig.
Men jag blir besviken, ledsen och känner mig verkligen som någon som passar ibland.
Just nu är jag i en situation där jag faktiskt inte reder ut att bli besviken.
Allt annat rivs upp, och det gör extra ont.

Sitter på kvällarna och läser.
Läser, läser och läser om samma sak, fakta och vetenskapliga studier, om andra som skrivit ner sin version.
Andra som också kastas mellan ilska och förtvivlan, som varit i helvete och vänt tillbaka igen.
Att läsa om en lång väg att gå, att hitta tillbaka där man stog förut.
Det ger mig mycket, framför allt för att det finns andra som förstår.
Så många som säger "det kan bara bli bättre nu", och jag klandrar inte någon, för det är nog svårt att förstå hur det känns att leva med någon av den "sorten".
Men oavsett, så är det fel.
Fel, fel, fel.
Det vara bara början på eländet...

Theo myser i soffan!

Full fart på lekplatsen för Max!

Usch, detta blev ett negativt inlägg. Så var inte tanken från början. Fingrarna dansar över tangenterna och ger uttryck för hur det känns idag. Det är skönt att skriva av sig. Att ha en ventil, ett andningsrum, där man kan skriva av sig. Ord har alltid hjälpt mycket. Har skrivit mycket under årens gång, och det har vart till stor nytta.

Jag är kluven till hur mycket man ska skriva om i en blogg. Jag tycker det är svårt att hitta balansen för hur mycket som är lagom. Orsaken till att jag är relativt öppen i mitt skrivande, är faktiskt avgörande av ett enda skäl. Jag vägrar att vara tyst. Jag vägrar att ge någon annan rätten att betee sig som fan, så ska jag skämmas och tiga ihjäl allting. Jag har hållt honom bakom ryggen tillräckligt länge, och jag har tystat ner allting under för lång tid. Jag vägrar att fortsätta vara tyst. Jag vägrar att finna mig i vad han gjort. Och den dagen (om) "klubban faller", så ska jag med glädje skriva ett blogginlägg som knappast kommer vara smickrande.

Jag ska bryta ihop lite till, sen ska jag resa mig och gå iväg med rak rygg.

Tur att jag har mina fina grabbar! *Mamma älskar er!*

Snyggat till bloggen

Min blogg har genomgått en makeover! Ett stort tack till Mickys som förklarade hur man skulle göra, annars hade min blogg fortfarande vart rosa och tråkig!

Idag har jag fått uträttat lite ärenden. Skönt. Några stressmoment mindre. Passade även på att ta en sväng till lekplatsen vid Skräcklan så Maxen fick leka av sig lite, men det var riktigt kallt när det blåste.

Åh, när jag får lite tid över, så ska jag försöka lära mig min Nokia N8. Ska använda den mobilen istället! Mycket bättre än min HTC. Vilka sjukt bra bilder det blir!

Max och Theo, mamma älskar er!

Till dig.

Jag vet att du säkerligen läser.
Att du önskar att jag ska skriva att du hade rätt.
Men du har fel.
Du har helt jävla fel.
Hoppas du gillar detta inlägget, för det är bara till dig.

Tanken på att hänga ut dig totalt, att ingående berätta om dig och dina "verk" är förbannat frestande. Att ge fan i att tiga.
För jag vet nog vad du säger, jag behöver inte mycket fantasi för hur du framställer mig, hur offerkoftan värmer dig medans krokodiltårarna faller, över hur jag är.
Och jag vet att du (även denna gång), utelämnar din del - hela storyns kärna och orsaken till allt, att du grundlurar nästa att tro på dig, precis så som jag gjorde.

Jag är mitt i livet. Men i en situation som du medvetet och utstuderat satte mig i.
Jag har två fantastiska barn, som jag älskar mer än livet själv.
Jag har en familj som ställer upp, stöttar och finns där.
Jag har en fin kontakt med din familj, som inte vänder mig ryggen.
Jag har vänner, ett fåtal, äkta vänner som vet allt.
Jag har ett hem, en trygghet och en plats där jag trivs.
Vad har du? Vad har du kvar?

Det kommer en dag, då tiden kommer ifatt dig, när du inte längre kommer kunna fly från dig själv eller situationerna du sätter dig i.
Det kommer en dag, då du inte har någonting mer att förlora.

Jag hatar dig!

Två veckor.

Theo var beräknad att födas idag, men lillkillen är redan två veckor gamal!
Det går fort! Riktigt fort!
Två veckor med ett försök att skapa rutin och ordning i vardagen.
Två veckor för Max att axla rollen som storebror.
Två veckor att lära känna vår nya, fina lilla familjemedlem.

Idag köpte jag en liggdel till sittvagnen jag haft till Max! Jag är så vansinnigt nöjd!
Det var nog det enda som lyckades förgylla min dag idag. Har vart mycket annat som bara gått emot under dagen. Så jävla ledsamt!

Max är så otroligt snäll mot Theo! Klappar honom så fint på huvudet, är så försiktig och nyfiken på sin lillebror. Det värmer i hjärtat att se mina fina söner tillsammans!
*Mamma älskar er, mer än allt annat!*

Känner samma starka längtan igen att packa ihop mina saker och bara dra. Ta med killarna och bara vara. Någonannanstans. Långt härifrån.
Kunna andas lite lättare och se klarare. Jag tror att jag behöver det. Ett miljöombyte och lite lugn och ro.

Mina älskade, underbara barn!

21:e augusti...

Fick äntligen ork att städa i min blogg. Att radera ut drygt 1,5 år av mitt liv, att plocka bort alla mina tidigare inlägg med vad som vart min vardag under en ganska lång tid. Jag har raderat vad jag känt, upplevt och vad jag trott vart den bästa tiden i mitt liv. Jag har plågat mig igenom alla gamla inlägg, tvingat mig att känna, minnas och gå igenom. Det gör ont. Men jag måste.

Lilla älskade Theo föddes torsdagen den 11/8-11, kl. 6.08. 14 dagar för tidigt, 50 cm lång och vägde 4112 g. Han är så fin! Och så lik Max, när han föddes! Nu har jag alltså två underbara prinsar här hemma! Mina älskade ungar!

Jag blir förbannad över folk som spekulerar i mitt liv. En sjuklig nyfikenhet över att få veta. Att kunna mysa åt tanken på att känna till "sanningen" och tro sig veta "hur det känns och hur det är". Fuck you! Ni vet ingenting. Jag, jag och åter jag är den enda som vet HELA sanningen. Precis så som den är. Jag har berätta, absolut, men det finns saker som man utelämnar, som man inte delar med sig av. Och varför inte fråga mig?! Vad är det folk är så rädda för? Att gnugga händerna åt schabbigt skvaller verkar ju duga, men att fråga själva verkar folk inte ha stake nog till. Och lika bra är kanske det. Jag hade nog bara blivit förbannad över en falsk attityd.

Älskade, underbara ungar! Vad vore livet utan er?! Ni betyder allt för mig! Max och Theo, det finaste jag vet!