Till dig.

Jag vet att du säkerligen läser.
Att du önskar att jag ska skriva att du hade rätt.
Men du har fel.
Du har helt jävla fel.
Hoppas du gillar detta inlägget, för det är bara till dig.

Tanken på att hänga ut dig totalt, att ingående berätta om dig och dina "verk" är förbannat frestande. Att ge fan i att tiga.
För jag vet nog vad du säger, jag behöver inte mycket fantasi för hur du framställer mig, hur offerkoftan värmer dig medans krokodiltårarna faller, över hur jag är.
Och jag vet att du (även denna gång), utelämnar din del - hela storyns kärna och orsaken till allt, att du grundlurar nästa att tro på dig, precis så som jag gjorde.

Jag är mitt i livet. Men i en situation som du medvetet och utstuderat satte mig i.
Jag har två fantastiska barn, som jag älskar mer än livet själv.
Jag har en familj som ställer upp, stöttar och finns där.
Jag har en fin kontakt med din familj, som inte vänder mig ryggen.
Jag har vänner, ett fåtal, äkta vänner som vet allt.
Jag har ett hem, en trygghet och en plats där jag trivs.
Vad har du? Vad har du kvar?

Det kommer en dag, då tiden kommer ifatt dig, när du inte längre kommer kunna fly från dig själv eller situationerna du sätter dig i.
Det kommer en dag, då du inte har någonting mer att förlora.

Jag hatar dig!