Minnen...

De sista dagarna så har jag grubblat, tänkt och gått igenom många gamla minnen.
Jag har funderat, kännt efter och försökt komma fram till någon lösning.
Den enda skillnaden är att det bara har gjort jävligt ont...
Jag försöker vara glad och ha gott om energi, och på dagarna funkar det ganska bra, men på kvällarna är jag helt slut. Som en urvriden trasa.

Jag är så galet stressad över allting, jag kan sällan koppla av.
Mardrömmarna börjar komma tillbaka, jag får ingen ro att gå och lägga mig, vilket resulterar i alldeles för lite sömn.
Störd sömn dessutom, eftersom jag vaknar minst en gång varje natt av mig själv, sen vaknar Theo en gång också.
Jag är trött. Vansinnigt trött.

Tiden rusar iväg.
Snart är det 4 månader sedan jag krävde att han skulle flytta.
4 månader av ett totalt känslomässigt kaos.
4 månader med tankar om hur utgången kunde ha blivit om jag inte kopplat bort alla känslor och tänkt logiskt.
4 månader att försöka hitta tillbaka igen.
4 månader att försöka komma över sorgen för allting han gjort.
4 månader att få en fungerande vardag, som ensamstående två-barnsmamma.
4 månader att fundera över frågan; VARFÖR?

Hur i helvete kunde du...?!
VARFÖR?!?!?