Uppochner!

Jag har inte bloggat på ett tag.
Jag har helt enkelt inte orkat.
De sista veckorna har stundvis vart riktigt jobbiga och orken är mindre, tålamodet likaså.

Förra veckan drog Theos astma igång ordentligt, och efter ett antal timmar på akuten så blev vi inlagda på barnavdelningen. En natt, många tårar och "isolerade" på ett rum (eftersom Theo troligen hade haft magsjuka strax innan!) brast någonting inom mig. Sen permission i 3 dagar med ny utvärdering varje förmiddag över telefon. En dag fick vi åka in för att lilla kotten behövde mer medicin, men annars var vi hemma hela tiden.
Underbara älskade Joakim gjorde allt och mer än man kan önska.
Min mamma likaså.

Men nu...det är som om det vore en efterreaktion på all stress och oro. Allt känns förbannat jobbigt. Det tar emot. Och det är som ett känslomässigt kaos inom mig.
Jag vet inte vilket ben jag ska stå på, och vad jag ska ta mig till, stundvis.
Jag är ledsen, förtvivlad och orolig.
Jag inser hur skör hela min livssituation är. Hur sårbart allting är, och känslan av att aldrig duga eller räcka till växer sig större.

Idag har jag vart arg.
Arg och förtvivlad av allting runt om mig, gamla minnen som flammar upp och jag blir både arg och ledsen på mig själv.
Jag har så otroligt mycket att vara tacksam för, och det är jag.
Men den gamla "vår-känslan" smyger sig på med resultatet att jag satt en bra stund i soffan och bara grät.
Grinade ut alla tankar, känslor och allt som lagts på lager i mitt inre.
Jag har så galet mycket funderingar i huvudet, tankar som flimmrar förbi och ett konstant dåligt samvete som sitter på axeln och gnuggar händerna.

Så mycket i mitt liv har blivit bättre. Det har ju vänt.
Fina underbara Joakim, min trygghet med öppna armar att krypa upp i när världen rasar.
Allt jag någonsin drömt om, och allt jag någonsin velat ha.
Plötsligt så fanns han bara där.
Jag älskar dig!

Och mina barn. Älskade ungar, som ger mig lika mycket glädje som huvudbry!
Men utan er är jag ingenting!
Mamma älskar er!

Nu ska jag sova. Jag har grinat färdigt, skrivit ner lite tankar och jag börjar bli trött.
Over and out!

Att vara, eller inte vara?!

Precis just så, att vara eller inte vara...förälder.
Har funderat mycket på detta.
Jag säger inte att jag är en perfekt morsa, tvärtom, jag har en del del fel och brister.
Men...jag finns ALLTID här för mina ungar.
Jag har prioriterat bort det mesta man kan tänka sig, det är mer än vad deras fäder kan säga.
Med facit i hand, jag har valt helt fel farsor till mina pojkar.

Skulle man som mamma bara "checka ut" och skita i sina kidz så är det ett jävla liv, och moralpredikningarna haglar...men som farsa är det heeeeelt okej finnas lite då och då.
Och detta är kanske en grov generalisering, men ska man se allt svart eller vitt, så ÄR det ju faktiskt så.
Att som mamma inte ha sina ungar på heltid - BIG NO, NO!
Att som pappa inte ha sina ungar på heltid - okej, så har många det!
Då är det oftast tråkigt för ungarnas skull, men man höjer inte så mycket på ögonbrynen.

Men att passa en busstid, det är tydligen en "uppoffring" för att träffa sin son. Ett "krav" och mycket begärt.
Lika så att inte stjäla, ljuga och bedra. Det är tydligen för mycket att kräva för att få ett fungerande familjeliv.
Era jävla dumhuvuden...


Jag önskar att mina fina söner hade haft bra farsor, någon som finns där för dom, som dom kan se upp till, identifiera sig med och ha en vettig syn på hur en riktig "man" är.
Men jag tröstar mig med att dom har många bra människor omkring sig, både män och kvinnor, som dom har vid sin sida.
Kanske låter det som att jag tar lätt på situationen, men det gör jag verkligen inte.
Det är en stor sorg jag bär med mig, att mina pojkars pappor är som dom är.
Visst, det finns grader i helvetet och Max pappa är ingen dålig människa. Men som en ansvarsfull far som prioriterar sin son, där tycker vi jävligt olika.
Theos pappa är inte ens värd att hängas ut i bloggen om varför han absolut skulle kunna få priset som "2000-talets sämsta pappa/människa någonsin".
Det är ju min (och många andras) personliga åsikt....

Men oavsett, jag älskar mina fina ungar, mer än livet själv!
Dom kommer alltid först! ALLTID!
Men barn behöver båda sina föräldrar. Om det är bra föräldrar, förvisso...

Jag misstänker att jag kommer få en hel del kritik för detta blogginlägget. Fuck you, kritisera mig gärna, spy lite galla över mig, men jag bryr mig faktiskt inte. Jag hänvisar till rätten om yttrandefrihet och tänker helt enkelt stå för vad jag tycker och tänker. Jag har inte gett ut fullständiga namn eller händelser kopplade till någon, utan det var exempel på hur JAG upplever ansvarslösa farsor.

[Over and out...!]