Nytt utseende på bloggen?
Gillar jag det...nja. Inget vidare.
Det var bättre som det var innan. Punkt slut.
(Men kanske att jag lär mig det och kanske faktiskt tycker om det?!)

Jag har blivit 26 år.
Tant. Kärring. Uråldrig.
Så känns det iallafall.
Men jag hade en supermysig födelsedag! Jag är helnöjd, på alla sätt.

Jag har åter igen vart ganska off från nätet.
Det verkar gå i vågor det där med mitt bloggande.
En av orsakerna kanske jag egentligen inte borde skriva om, men det gör jag ändå.
Jubelåsnan eller Theos pappa (kalla fanskapet vad som!) läser min blogg. Det ger jag mig fan på av flera olika anledningar, men so what, egentligen.
Men jag fick hem ett halvroligt brev från hans jurist (!?) om att han önskar umgänge med Theo.
Jaaa...
Vad säger man?!
Jag sa inte så värst vidare mycket, utan jag kontaktade en advokat, som sa mer åt mig istället.
Jag känner igen mönstret. Jag ser senariot framför mig. Igen.
Samma sak gjorde han mot sin föredetta med sin andra son. Allt för att framställa sig själv som den "missförstådda pappan som blivit berövad sitt barn." Och jag gick på det.
Det har garanterat någon ny stackars sate också gjort nu, när han försöker föra, även denne, bakom ljuset.
Nu väntar en förhandling. Om umgänge. Jag är inte särskillt motiverad. Inte alls.

Jag är grinig. Riktigt sur, ledsen och förtvivlad.
Det har kommit en sån period just nu. Jag inser att han har tagit så mycket tid från mitt liv.
Bland annat...
Tiden får jag aldrig tillbaka.
Matriell skit kan faktiskt kvitta. Det är så jävla illa och bedrövligt gjort, men inte avgörande.
Jag har det jag behöver. Och mer därtill. Men tiden....den går aldrig att kompensera.

Just nu är det en hektisk tid i mitt liv. Jag är stressad, livet rusar på i en jävla fart. Magkatarr och mycket mardrömmar gör knappast saken bättre.
Jag jobbar heltid, trivsamt men stressigt med allt annat man skulle vilja hinna med också.
Träningen har vart lidande ett par veckor, men vad gör det mot att få tid med min fina familj istället. Och dessutom har jag vart lat. Så är det.

Jag har haft mycket att tänka på det sista. Tankarna far runt i huvudet och det blir liksom aldrig någon ordning.
Jag tillbringar så mycket tid som jag kan hemma, för att jag vill, för att jag trivs och för att jag faktiskt inte orkar flänga runt som en dåre.
Vissa håller jag en regelbunden kontakt med.
Vissa blir det svårare med eftersom vi alltid jobbar olika tider och sällan hinner prata (JannIngen, jag saknar dig!).
Vissa låter jag helt enkelt bli att engagera mig i...för jag är så förbannat jävla trött på att finnas då och då. När det dalar lite granna eller så....då passar jag. Eller snarare passade. För nu är det slut på det.
Jag orkar inte vara "HonDenDärIbland". För så känns det.
Jag är besviken. Riktigt jävla besviken. Och ledsen. Framför allt.

Usch....nu har jag gnällt färdigt. Det känns bättre. Lättare på något vis.
Och nej...allt är inte bara åt helvete. Det finns mycket bra också.
Men just nu var det mitt gnällande jag behövde få ur mig.

Det finaste i livet är min familj. Ingen nämnd, ingen glömd.
Jag har världens gulligaste ungar (oftast!) och utan att tveka, världens underbaraste sambo!
JAG ÄLSKAR ER!!


TacoHej!