Upp...och sen ner...igen!

Fy fan vad jag börjar bli less på detta.
Jag är trött. Jag är så vansinnigt jävla trött på hela situationen.

Igår tog jag och kidzen en roadtrip till Kungälv, mötte upp farmor, faster, farsan och Carina. En rätt trevlig dag, och otroligt skönt med lite miljöombyte.
På vägen ner lyssnade jag och Max på musik medans Theo sov. Och just då, just i den stunden kände jag att "Shit, det här är vändpunkten". Jag kände mig stark, sträckte på mig och just då så var det liksom världen som susade förbi, inte bara samma gamla tråkiga E6:an. Jag var glad. Genuint jävla glad, och mådde bättre än på väldigt länge.

Idag är allt tvärtom. Jag känner samma förtvivlan, samma ilska och sorg, samma känsla av att situationen står still. Och efter ett samtal idag, så blev jag knappast på bättre humör, även om jag egentligen inte väntat mig annat.
Jag kollade på kort igår, och ett jävla foto var kvar. Jag satt länge och kollade på det. Mindes, tänkte tillbaka och gick igenom drygt 1,5 år av mitt liv. Och mellan tårarna så kom där en ilska, en förtvivlan och ett förakt som jag nog aldrig känt tidigare.
Det hänger kvar idag. Det är runt om mig hela tiden.
Jag vill bara ha lite jävla lugn och ro!!!
Är det så mycket begärt?!
Att kunna slappna av, en vecka, en hel fucking vecka med total lugn och ro, utan en massa samtal som måste ringas, utan en massa ärenden som måste göras, utan den ständiga stressen av ovisshet. Är det så mycket begärt?!?
När, när, när ska han få konsekvenser för det han har gjort?!?


Tur att jag har mina barn! Älskade trotsiga lilla Max, älskade ilskna lilla Theo! Mina prinsar!
Och tur att jag har min familj och mina vänner, dom är ovärderliga!

Mammas sjukling!

Min lilla Max är sjuk. Förkyld och febrig, och då kommer hans förkyldningsastma igång.
Han hostar så det skär sönder mitt hjärta, och värst är det på nätterna.
Förra natten var vedervärdig. Max hostade och hade över 39 graders feber och låg i sin säng och viskade till mig.
Hela min själ värkte av att se honom sådan, så vi satte oss i soffan, drack saft och bara gosade, medans Theo låg brevid och sov och fick lite mys han med!
Så Maxen får sova brevid mig inatt igen, för han är fortfarande krasslig, och då känns det bättre att ha honom nära.

Pernilla var här och hälsade på, drack kaffe och snacka lite skit! Väldigt trevligt!
Max blev glad att ha henne här och skulle visa sitt mästerverk (de rivna tapeterna i hans rum!), like always!
Theo har vart på sitt allra mammigaste humör hela eftermiddagen och kvällen, skriker och tjurar och ska bäras, bäras och bäras. Dygnet borde ha fler timmar. Helt klart, för det är svårt att få saker gjort.
Men nu i efterhand så spelr det ingen roll! Det är jobbigt just i stunden, men när det lugnat ner sig och huvudet fått vila lite så är det som bortblåst och energin kommer tillbaka.
Lilla, älskade sur-Theo!

Imorgon är det BVC för Theo, och Max får följa med eftersom han (givetvis) inte kan gå till dagis. Sen ska vi uträtta veckans sista stressmoment för att sen checka ut för att ta helg. Så har det gått fem nya veckodagar. Tiden går fort. Alldels för fort.
Jag gillar vardagarna bäst, helgerna är inte alls lika efterlängtade när man går hemma.

Sumerar man dagen så har den vart bra, trots att Max är sjuk och Theo ilsken.
Fina, älskade ungar!
Jag försöker ta vara på det som känns trevligt, och vara glad och tacksam för det som känns bra!
Nu ska jag samla ihop min barnaskara och så ska vi sova.
Natti, natti!

Höst.

Jag har känt det i ett par dagar, hur hösten sakta men säkert gjort entré. Hur kylan kommit krypandes, hur löven försiktigt börjat ändra färg och hur den vidriga "höst-lukten" plötsligt bara är där. Samma sak varje år, och jag hatar det lika intensivt varje gång.

Stackars Maxen har fått feber igen, och en jättejobbig hosta på nätterna. Min älskade lilla unge, tycker så synd om honom. Hoppas att Theo klarar sig från alla stygga dagis-baciller! Vill inte att mina fina små kottar ska vara sjuka!

Igår var en riktigt bra dag. Idag är en urjävlig dag.
Jag vet att sen jag ändrade om min blogg har det vart många dystra inlägg, och det är inte alls tanken med mitt skrivande egentligen, men just nu är det så. Det kommer jag inte ifrån, och för mig är det otroligt skönt att ha en ventil.
Ingen skulle vara gladare än jag om rubriken skulle vara "Livet leker och lyckan är total".
Men just nu är inte det inte aktuellt med ett sånt inlägg, men jag hoppas att det kommer inom en hyffsat snar framtid.
Och idag pratade jag med mamma och kände mig sådär vansinnigt förtvivlad. Inte jätteofta jag gråter längre, men då brast det. Grabbarna sov och det kändes bara sådär förbannat orättvist! Det konstanta dåliga samvetet satt på axeln och gnuggade händerna. Det blev dock något bättre efter jag pratat med mammsen! Tack!

Men jag har så vansinnigt mycket att vara tacksam för. Det har jag verkligen! Och stundvis kan jag sträcka på mig och känna att "fan, vad grym jag är som reder ut detta".
Tyvärr så kan den känslan försvinna lika snabbt och ersättas av det motsatta.
Och det jag har, det värderar jag högre än livet själv, och fan ta den som någonsin, någonsin, någonsin försöker ta det ifrån mig!

Samtidigt längtar jag så galet efter den där genuina omtanken om mig och barnen, stora trygga armar som kramar om mig när världen rasar, och någon som finns där.
Ovillkorligt och alltid.
Inte för att man "måste" eller "ska", utan för att man vill.
Att dela allt, att få tillbaka lika mycket som man ger.
Men hur skulle det gå till?
Hur ska man någonsin kunna lita på en enda jävel igen? Hur ska man kunna sänka guarden och låta någon komma så vansinnigt nära igen?!?
"Bränt barn skyr elden" sägs det ju. Och det är nog så.
Det har tagit skada.
Det svider att erkänna att han har förstört så mycket mer än det som finns på papper. Och på samma gång rivs så mycket annat upp också.
Det kommer ta lång tid att läka.
Och det kommer rinna många fler tårar innan denna cirkusen är över.


"Kroppen som jag bor i är för trång,
min hjärna är splittrad av en väldig klyfta.
Som en sandsäck i min egen luftballong,
måste jag kasta ut mig själv för att kunna lyfta!"
- Big Fish

Jag är är inte överdrivet såld på "Big Fish", men dom har då fått ihop ett par kloka rader.

Mammateori vs Mammapraktik

Var hos min bättre hälft, Linda, idag på en kopp kaffe och lite skitsnack.
Trevligt som vanligt, och lite snabbt pratade vi på hur man trodde att man skulle vara som mamma, och alla förväntningar man hade på sig själv.
Sanningen hur det egentligen blev är lite längre bort, än vad man trodde.


Jag trodde att som mamma...

...skulle man hoppa upp mitt i natten med ett leende och tycka det var helt okej med nattvakande och tidiga morgonar.
Sanningen: Man ler inte. Inte alls faktiskt. Utan man har en enda önskan, att få somna om. NU!

...skulle man ha en ängels tålamod och med vänlig (och lagom bestämd) röst förklara att; "nej lilla vän, inte får du riva tapet", "ojdå, inte målar vi på golvet här hemma". Och "snälla hjärtat, inte kasta saker när du blir så arg, kom så pusslar vi istället".
Sanningen: "NEEEEEEEEEEEEEEEJ, DU FÅR INTE RIVA TAPET!!", "Men vad i självaste..... Åhhhhhhhhhhhhhhhh!"

...skulle man vara en skitsnygg MILF, alltid fräsch, lagom sminkad och fin i håret och återfå sin "gamla" kropp inom en snar framtid.
Sanningen: Man kollar sig i spegeln, blir rädd, kastar i bästa fall på sig lite mascara och hoppas på dunkelt ljus, överallt, hela dagen. Eller så skiter man helt enkelt i det och finner sig i att man ser ut som ett vrak, då och då.
Man kan inte ha sina gamla jeans eftersom höfterna och röven plösligt blivit fan så mycket bredare. Och nej, alla graviditetskilon "rinner inte bara av en"...inte på mig iallafall. Och detta blir ännu värre efter andra barnet. Punkt.

...skulle man hinna med att tvätta, städa, leka, mysa och busa med sin lilla kotte, göra sig sådär skitsnygg, laga mat och hinna med en morgonpromenad.
Sanningen: Vakna - check. Fixa iordning mat och barn - check. Dricka för starkt kaffe - check. Mysa och bära barn - check.
Resten får man dela upp då och då.

...skulle man bli supervuxen, men ändå kunna vara lite sådär spontan och barnslig, med måtta. Man skulle få såååååånt utbyte av att BARA umgås med andra mammor med barn i närliggande ålder.
Sanningen: Jag är vuxen. Och barnslig. Men kan bli så in i h*lvete trött på allt "mamma-snack" om barnmat, utveckling, blöjor och senaste BVC-besöket. Trevlig ibland, men med måtta. Väldig måtta.

...skulle man ääääääääälska att leka med barnen.
Sanningen: Jag tycker det är okej att kolla i böcker med Max, busa, pussla och rita. Men jag är faktiskt inte typen som kör runt med bilar, dansar, sjunger och har det där tokroliga barnasinnet kvar. Faktiskt inte.

...skulle man helt plötsligt älska alla barn, och ha tålamod och förståelse för alla barn!
Sanningen: Jag älskar mina egna barn! Och jag tycker om mina släktingar och närmaste vänners barn. That's it! Alla barn är inte underbara, men sånt ska man inte säga högt.

...skulle det vara enkelt att vara konsekvent. "Ett nej, är alltid ett nej"!
Sanningen: Ett "nej" kan väldigt lätt bli ett "ja".



Men...oavsett...utan mina kottar skulle jag inte vara den jag är idag, och mamma-livet är faktiskt helt fantastiskt!
(Nästan jämt!)

Kräftskiva och eftertankar...

Igår var det kräftskiva. Det var många år sedan jag var på det sist!
Vi var ganska många, och grym som jag är så vann jag pilkastning, men tydligen var jag så otippad att brorsans flickvän fick applåder och grattis till segern tills jag påpekade att "Men hallå, det var ju JAG som vann!". Det bjuder jag gärna på, det blev en rätt kul grej av hela situationen. Sen togs det bilder, och i dimman av allt vin, så skulle detta skickas in till "Ensam mamma söker" och även "Ensam mormor söker". Dom bilderna hade jag gömt långt ner i en låda,om dom hade vart på mig...
Supertrevligt med otroligt mycket skratt och flamsande. En kväll som inte kunde blivit bättre...egentligen.

Men ändå kommer tankarna i efterhand.
Om hur det kunde vart. Om hur det var tänkt att det skulle vara, från första början.
Känslan av att alltid ursäkta mig och min livssituation. Ingen annan än jag själv känner det nog så, men jag vet ju. Jag vet ju hur bilden var uppmålad från början.
Jag vet hur jag ville ha det, och det gör ont, det gör så förbannat ont när jag inser att det aldrig kommer att vara så.
Och just vid sånna här fester, där släkt och vänner träffas, så gör det lite extra ont, det blir alltid lite jobbigare och jag blir så påmind om hur min dröm krossats, hur hela min idyll vänt till en nattsvart mardröm, där jag hela tiden måste kämpa emot.

Varje dag försöker jag förstå. Jag kommer ihåg, och hur mycket jag än försöker så kan jag inte radera minnen och det som vart.
Jag vill ta mig ur situationen, jag vill resa mig, sätta upp finrgret och bara gå.
Gå, gå, gå...rakt fram, aldrig vända mig om igen, aldrig tänka på de senaste året, inte minnas någonting, inte stå här i mitt känslo-kaos och överväga vilket ben jag ska stå på.
Men det börjar bli lite lättare, inte så att det gör större förändringar i vardagen eller för mig själv, men tillräckligt så att man orkar resa sig igen efter förra bakslaget.
Jag vill tro att det är på rätt väg, och jag hoppas att vägen får vara rak just nu. Iallafall den första biten.

Älskade ungar, tur att jag har dom!
Att mina fina pojkar finns och förgyller varje sekund av mitt liv!
Jag må vara trött emellanåt, jag borde ha bättre tålamod och jag kan stundvis längta efter egen tid. Men jag skulle inte byta mitt liv som mamma mot någonting i hela världen!
Aldrig någonsin, och när jag väl vart barnfri, så kan jag ändå inte sluta tänka på mina underbara kottar, så det är lika bra att dom är med mig ändå.

~Mamma älskar er, varje dag, jämt och alltid!~

.......

Har du kommit nånstans?
Har du sumpat din sista chans?
Är du framme nu?
Har du valt en väg att gå
och ett mål att sikta på?
Är det verkligen du?
Är det verkligen du?
-Lars Winnerbäck

När det börjar reda upp sig, när man tar små steg framåt och försöker knyta upp knuten...så kommer nästa bakslag. En käftsmäll i A4-format.
Fler lögner. Ett större svek. Ett bevis på att man varit så förbannat naiv och blivit totalt grundlurad.
Åter igen rycks mattan bort under fötterna, och jag får sitta i samtal efter samtal och få klarhet i situationen. Igen.
Får aldrig klarhet i varför?!
Varför han gjort som han gjort?!

Undrar när det bara är att titta rakt fram, att låta bli att blicka bakåt, att våga tro att det är över?!
Just nu sitter jag i samma sits, vänder ut och in på mig för att få det att fungera, att skapa ordning i vardagen och se till att grabbarna mår bra och är nöjda.


Max och Theo, älskade ungar!
~Mamma älskar er!~

Utan ord.

Det finns så mycket jag skulle kunna skriva om. Tankar och funderingar som behöver skrivas ner, kännas och finnas.
De senaste dagarnas ältande och livets "up and downs", har kommit ifatt mig.
Men det låser sig, jag kan inte formulera meningarna och kan inte skriva det jag känner.
Men Lars Winnerbäck har fått ner en sammanfattning som känns förbannat likvärdig,och den har spelats många gånger under dagen.

http://www.youtube.com/watch?v=BvOUkdpVVMw