Kräftskiva och eftertankar...

Igår var det kräftskiva. Det var många år sedan jag var på det sist!
Vi var ganska många, och grym som jag är så vann jag pilkastning, men tydligen var jag så otippad att brorsans flickvän fick applåder och grattis till segern tills jag påpekade att "Men hallå, det var ju JAG som vann!". Det bjuder jag gärna på, det blev en rätt kul grej av hela situationen. Sen togs det bilder, och i dimman av allt vin, så skulle detta skickas in till "Ensam mamma söker" och även "Ensam mormor söker". Dom bilderna hade jag gömt långt ner i en låda,om dom hade vart på mig...
Supertrevligt med otroligt mycket skratt och flamsande. En kväll som inte kunde blivit bättre...egentligen.

Men ändå kommer tankarna i efterhand.
Om hur det kunde vart. Om hur det var tänkt att det skulle vara, från första början.
Känslan av att alltid ursäkta mig och min livssituation. Ingen annan än jag själv känner det nog så, men jag vet ju. Jag vet ju hur bilden var uppmålad från början.
Jag vet hur jag ville ha det, och det gör ont, det gör så förbannat ont när jag inser att det aldrig kommer att vara så.
Och just vid sånna här fester, där släkt och vänner träffas, så gör det lite extra ont, det blir alltid lite jobbigare och jag blir så påmind om hur min dröm krossats, hur hela min idyll vänt till en nattsvart mardröm, där jag hela tiden måste kämpa emot.

Varje dag försöker jag förstå. Jag kommer ihåg, och hur mycket jag än försöker så kan jag inte radera minnen och det som vart.
Jag vill ta mig ur situationen, jag vill resa mig, sätta upp finrgret och bara gå.
Gå, gå, gå...rakt fram, aldrig vända mig om igen, aldrig tänka på de senaste året, inte minnas någonting, inte stå här i mitt känslo-kaos och överväga vilket ben jag ska stå på.
Men det börjar bli lite lättare, inte så att det gör större förändringar i vardagen eller för mig själv, men tillräckligt så att man orkar resa sig igen efter förra bakslaget.
Jag vill tro att det är på rätt väg, och jag hoppas att vägen får vara rak just nu. Iallafall den första biten.

Älskade ungar, tur att jag har dom!
Att mina fina pojkar finns och förgyller varje sekund av mitt liv!
Jag må vara trött emellanåt, jag borde ha bättre tålamod och jag kan stundvis längta efter egen tid. Men jag skulle inte byta mitt liv som mamma mot någonting i hela världen!
Aldrig någonsin, och när jag väl vart barnfri, så kan jag ändå inte sluta tänka på mina underbara kottar, så det är lika bra att dom är med mig ändå.

~Mamma älskar er, varje dag, jämt och alltid!~