Höst.

Jag har känt det i ett par dagar, hur hösten sakta men säkert gjort entré. Hur kylan kommit krypandes, hur löven försiktigt börjat ändra färg och hur den vidriga "höst-lukten" plötsligt bara är där. Samma sak varje år, och jag hatar det lika intensivt varje gång.

Stackars Maxen har fått feber igen, och en jättejobbig hosta på nätterna. Min älskade lilla unge, tycker så synd om honom. Hoppas att Theo klarar sig från alla stygga dagis-baciller! Vill inte att mina fina små kottar ska vara sjuka!

Igår var en riktigt bra dag. Idag är en urjävlig dag.
Jag vet att sen jag ändrade om min blogg har det vart många dystra inlägg, och det är inte alls tanken med mitt skrivande egentligen, men just nu är det så. Det kommer jag inte ifrån, och för mig är det otroligt skönt att ha en ventil.
Ingen skulle vara gladare än jag om rubriken skulle vara "Livet leker och lyckan är total".
Men just nu är inte det inte aktuellt med ett sånt inlägg, men jag hoppas att det kommer inom en hyffsat snar framtid.
Och idag pratade jag med mamma och kände mig sådär vansinnigt förtvivlad. Inte jätteofta jag gråter längre, men då brast det. Grabbarna sov och det kändes bara sådär förbannat orättvist! Det konstanta dåliga samvetet satt på axeln och gnuggade händerna. Det blev dock något bättre efter jag pratat med mammsen! Tack!

Men jag har så vansinnigt mycket att vara tacksam för. Det har jag verkligen! Och stundvis kan jag sträcka på mig och känna att "fan, vad grym jag är som reder ut detta".
Tyvärr så kan den känslan försvinna lika snabbt och ersättas av det motsatta.
Och det jag har, det värderar jag högre än livet själv, och fan ta den som någonsin, någonsin, någonsin försöker ta det ifrån mig!

Samtidigt längtar jag så galet efter den där genuina omtanken om mig och barnen, stora trygga armar som kramar om mig när världen rasar, och någon som finns där.
Ovillkorligt och alltid.
Inte för att man "måste" eller "ska", utan för att man vill.
Att dela allt, att få tillbaka lika mycket som man ger.
Men hur skulle det gå till?
Hur ska man någonsin kunna lita på en enda jävel igen? Hur ska man kunna sänka guarden och låta någon komma så vansinnigt nära igen?!?
"Bränt barn skyr elden" sägs det ju. Och det är nog så.
Det har tagit skada.
Det svider att erkänna att han har förstört så mycket mer än det som finns på papper. Och på samma gång rivs så mycket annat upp också.
Det kommer ta lång tid att läka.
Och det kommer rinna många fler tårar innan denna cirkusen är över.


"Kroppen som jag bor i är för trång,
min hjärna är splittrad av en väldig klyfta.
Som en sandsäck i min egen luftballong,
måste jag kasta ut mig själv för att kunna lyfta!"
- Big Fish

Jag är är inte överdrivet såld på "Big Fish", men dom har då fått ihop ett par kloka rader.