Upp...och sen ner...igen!

Fy fan vad jag börjar bli less på detta.
Jag är trött. Jag är så vansinnigt jävla trött på hela situationen.

Igår tog jag och kidzen en roadtrip till Kungälv, mötte upp farmor, faster, farsan och Carina. En rätt trevlig dag, och otroligt skönt med lite miljöombyte.
På vägen ner lyssnade jag och Max på musik medans Theo sov. Och just då, just i den stunden kände jag att "Shit, det här är vändpunkten". Jag kände mig stark, sträckte på mig och just då så var det liksom världen som susade förbi, inte bara samma gamla tråkiga E6:an. Jag var glad. Genuint jävla glad, och mådde bättre än på väldigt länge.

Idag är allt tvärtom. Jag känner samma förtvivlan, samma ilska och sorg, samma känsla av att situationen står still. Och efter ett samtal idag, så blev jag knappast på bättre humör, även om jag egentligen inte väntat mig annat.
Jag kollade på kort igår, och ett jävla foto var kvar. Jag satt länge och kollade på det. Mindes, tänkte tillbaka och gick igenom drygt 1,5 år av mitt liv. Och mellan tårarna så kom där en ilska, en förtvivlan och ett förakt som jag nog aldrig känt tidigare.
Det hänger kvar idag. Det är runt om mig hela tiden.
Jag vill bara ha lite jävla lugn och ro!!!
Är det så mycket begärt?!
Att kunna slappna av, en vecka, en hel fucking vecka med total lugn och ro, utan en massa samtal som måste ringas, utan en massa ärenden som måste göras, utan den ständiga stressen av ovisshet. Är det så mycket begärt?!?
När, när, när ska han få konsekvenser för det han har gjort?!?


Tur att jag har mina barn! Älskade trotsiga lilla Max, älskade ilskna lilla Theo! Mina prinsar!
Och tur att jag har min familj och mina vänner, dom är ovärderliga!