Helt plötsligt rusar tiden iväg.
Jag vet inte längre vart timmar, minuter och sekundrar tar vägen.
Men nya dagar kommer och går.
Och fler bättre dagar börjar det bli.
Jag har funderat mycket. Ganska typiskt mig, egentligen.
Jag har ju onekligen bloggat en hel del negativa inlägg, och kanske har det vart den sista månaden det börjat vända på allvar.
Då jag faktiskt började få tillbaka en längtan efter "DetDärPerfektaLivet", med allt vad det innebär.
Jag började ju lite med Feng Shui, ganska halvhjärtat, just för att få ordning i vardagen.
Och jag undrar om jag inte fått lite "creds" för det?!
Kanske var det för "fullt" av skit i mitt liv (say no more) och genom att "städa" lite så fick det plats med bra saker!?
Jag vet inte. Egentligen.
Men att det faktiskt har vänt, efter många vändor fram och tillbaka, går liksom inte att bara förbi se.
Jag trodde inte det. Men helt plötsligt så var det som att vakna upp en morgon och känna att NU lever jag!
Efter 7 månader, ensam, i ett helvete som jag inte skulle önska många (utom dig, ditt kukhuvud!) så känns faktiskt allt väldigt meningsfullt igen.
Och det har vart många på vägen som peppat, stöttat och faktiskt bara funnits där. Ni finns för alltid i mitt hjärta.
Ni andra, som betedde er som fan, när jag behövde er som mest, ni är inte ens värda att spotta på.
Bollhavs-kärlek!
Och Du, har vänt uppochner på hela min tillvaro.
Med dig blir livet fan så mycket ljusare, och allting känns så mycket lättare.
Du är den sista pusselbiten som fallit på plats. Du är allt man kan önska sig!
