3/10-2011

Idag tillbringade jag, Linda och barnen några timmar på Lek&Bus-landet! Jättetrevligt och jag var på gott humör när jag åkte därifrån. Max slocknade som ett litet ljus när vi kom hem, han och Viggo höll verkligen igång hela tiden! Theo verkade nöjd med att sova, äta och titta på buskillarna!

Theo har börjat le! Mitt hjäta smälter när jag får ett stort smile mot mig! Så härligt, och jag blir alldeles varm inombords! Min fina lilla Theo!
Jag är så galet stolt över mina barn!

Och även om jag den sista veckan vart trött och grinig på Trots-Max och Sur-Theo så är dom det finaste jag vet! Och mitt allt!

Varje dag, jämt och alltid!

Det har gått nästan 5 veckor utan att jag behövat ha med honom att göra. 4 veckor och 4 dagar, för att vara exakt.
Inte ett samtal, inte ett sms, ingenting.
Sakta men säkert så har jag vågat blicka framåt, börjat gå med små, små steg och haft mer ork och glädje.
Men i förmiddags så kom det ett sms. Men det kunde lika gärna vart en käftsmäll. För det gör lika ont. Inga hårda ord eller elakheter skrivet. Men närvaron påverkar mig...
Allting kommer tillbaka, jag minns, grubblar, sörjer situationen och min framtid som krossades mitt framför ögonen på mig.
Jag vet att han gör det för att få mig ur balans. Jag vet att han inte bryr sig eller är ett enda dugg intresserad egentligen. Men för att kunna komma åt mig, för att kunna finnas kvar i mitt liv och skapa oreda och ett mindre känslomässigt kaos hos mig. Och fanskapet lyckas. Och jag hatar honom, om möjligt, ännu mer för det.

Och det blir en sån oreda i mitt liv. För jag har fantiserat i flera veckor om hur vi skulle haft det.
Vi har tagit långa höstpromenader tillsammans med barnen, myst med tända ljus, stora te-muggar och kassa filmer på kvällarna. Vi har hjälpts åt med pojkarna, pratat om framtiden och insett hur lyckligt lottade vi är tillsammans.
Morgonkaffe framför TV:n tidigt som fan, med Theo mellan oss och Max som fortfarande sover.
Vi lever i den rosa dimman som fanns omkring oss när vi träffades, när vi var sådär galet kära och det inte fanns några bekymmer i världen...

...utom att du grundlurade mig totalt. Du stal hela min själ och den jag var. Du vaggade, sakta men säkert, in mig i din falska trygghet, i din pseudovärld som jag trodde fanns och som jag hjälpte till att bygga upp.
Du fick mitt hjärta på ett silverfat, du fick min sista tillit och mitt förtroende.
Jag kommer aldrig mer få uppleva den galna förälskelsen eller älska någon så högt som jag gjorde med dig. Aldrig.
Det var "once in a lifetime". Och jag hatar mig själv för att det var med dig.


"Passa på att njuta nu, din jävel! Jag vet att du läser min blogg, jag vet att du har "lånat" foton härifrån, jag vet att du mår så förbannat jävla bra av att veta att jag fortfarande påverkas. Så passa på att njuta, för jag kommer att må bättre, jag kommer att klara mig och gå vidare. Jag ska bara bryta ihop lite till, sen ska jag resa mig och gå igen. Jävligt långt bort från dig!"