Snart 25...

Snart är jag 25.
Inget jag ser fram emot.
Inget värt att fira, egentligen.
Till vilken nytta?!
1/4 sekel, ett år närmre döden och år 2011 har utan tvekan vart ett av de värsta åren i mitt liv.
EN positiv händelse har inträffat...och det var när min lilla Theo föddes!
Men annars...tack, men nejtack till att bli 25.

Jag har ålderskris. Helt klart.
I år igen.
Mitt liv skulle inte vara såhär vid "den här åldern".
Allt skulle vart annorlunda, det enda som jag alltid vart säker på är att jag skulle ha barn innan min 25 årsdag. Och det har jag ju! Två fantastiska söner!
Och nu är jag klar. Det blir inga fler barn. Punkt.

Vid 25 skulle jag vart gift, bott i mitt underbara radhus med min man och mina söner.
Jag skulle ha ett fast jobb (som jag älskar!) med hyffsad lön.
Rest mycket, gjort mycket och älskat livet.
Jag skulle tränat regelbundet, gjort min bröstförstoring, ha en skitbra utbildning, lärt mig baka bullar och haft "DetDärPerfektaLivet".
My ass...

...jag har förvisso mina söner! (Mamma älskar er mer än allt annat, alltid!!)
Men resten av mina mål...?
Inte ens baka bullar har jag lärt mig.
Tanken på att plugga har funnits ett tag, men det har ju vart just det...en tanke.
Kanske blir det ändring på det. Kollar möjligheter att starta igång nästa höst.
Kanske på distans. Kanske på heltid i skola. Vi får se.

Men för att vara något sånär positiv så har jag haft en ganska bra dag.
Jag och Linda var nere på Skräcklan med kidzen så Max och Viggo härjade av sig ordentligt!
Theo sov gott i vagnen, härligt!
En stor termos kaffe fick vi ner, bullar och saft till grabbarna.
Helt klart en riktigt skön eftermiddag!
Fick oss, som vanligt, en hel del skratt. Det behövs. Verkligen.

I lördags var jag på Ullared med mammsen.
Himlans skoj! Och dyrt.
Men nu är jag faktiskt klar med julklapparna till barnen, även mina "syskonbarn". Riktigt skönt att ha det avklarat.

Nä, nu blir det lite "Sex and the city" sen ska jag och barnaskaran flytta in till sovrummet.
Ja, bägge mina barn sover hos mig.
Ja, det kommer bli jobbigt att vänja av Max med det sen...igen.
Ja, det må vara så att dom vaknar tidigare av varandras ljud.
Men...WHATEVER!!
Finns inget mysigare än att sova brevid sina barn.
Theo sover förvisso i sin spjälsäng (så att Max inte ska knuffa ur honom i sömnen eller klämma honom) i mitt rum, och Max sover i min säng med mig.
Mys-ungar!!

Over and out...

22/10 -2011

What to say?!
Jag vet inte vart jag står idag.
Det är ett enda kaos i huvudet, precis som väntat.
Allt går i ett, jag tycker att det är något att göra, så gott som, varje dag.
Jag funderar över allting så fort jag får en lugn stund över.
Idag var jag arg under förmiddagen. Riktigt heligt förbannad!
Att han har förstört för mig, det får jag bara acceptera och lära mig att leva med.
Men att ljuga ihop saker om Max, där går min smärtgräns!
Jag har ju vetat det innan, egentligen, men det är först nu jag verkligen kan se hur utstuderat allting vart.
Och det får mig att gå sönder ännu lite mer.


Hur kunde du?!
Hur fan kunde du göra såhär mot mig?!
Varför?
Varför var du tvungen att rasera allting som var?
Tänkte du ens på dina barn?
Inser du vad du gör mot dom?
Vad tycker du att jag ska säga till Theo när han är äldre?
Sanningen. Det kommer han alltid få från mig.
Jag hatar dig. Förstår du det?!
JAG HATAR DIG!

När kommer vändpunkten?
När blir allting som vanligt?
Jag vill bara att allt ska bli normalt igen.

Tycker att varje dag är den andra lik. Ingenting förändras.
Jag behöver något positivt som skakar om mig och min vardag. Det där lilla extra som kan förgylla en hel dag.
Jag fick en hint om att saker och ting börjar reda ut sig. Jag tar inte ut någonting i förskott, men en gnista hopp tändes.
Men jag vet av tidigare erfarenheter att den kan blåsas ut lika snabbt igen...

Jag är så galet trött på falska idioter och dryga människor. Jag behöver inte det.
Jag orkar inte med att folk ska svika och betee sig illa.
Jag har kommit till det stadiet att jag ger tillbaka det jag får. Får jag skit, så ser jag till att samma sak kommer tillbaka.
Och jag säger det, jävlas inte med mig, för jag kommer ge igen. Med råge!
Nu är det nog, det är helt fel tillfälle att göra livet surt för mig. That's it!

Idag var Max och klippte sig! Det gick över förväntan!
Frisören var kanonbra och Max uppförde sig exemplariskt! Det är mammas pojk, det!
Det har blivit mycket bättre med Max trots-beteende. Jag "ropar inte hej" ännu, men jag hoppas att lugnet är här för att stanna! Det gör så stor skillnad, till det bättre, förstås!

Imorgon kommer det bli en jobbig dag.
Saker och ting ställs på sin spets och jag vet att det inte är enkelt.
Men det är bara att bita i det sura äpplet, det kommer att ge resultat framöver.
Hoppas jag...

Mamma/Theo-mys! <3

Klart att mamma ska få en puss! <3

Max och Theo, mina älskade ungar!

.....

Jag vet inte vad det är som gör att det är så jävla okej att behandla mig illa.
Att svika, ljuga, baktala och krossa förtroenden.
Vad har jag gjort?
Vad ger andra rätten att verkligen gå in för att göra mig ledsen och få mig ur balans?!
Men nu är det nog, jag har gjort en markering om vad jag tycker.
Jag har gett tillbaka med samma mynt.
Jag har sjunkit till samma låga nivå.
Men det bekommer mig inte, just nu.
Jag fixar inte dessa falska as omkring mig.
Jag gör inte det. Jag är så färdig med parasiter som tar min tid och energi.
Nu är det nog!

Jag har funderat mycket idag.
Känner mig förbannat uppgiven och ledsen.
Jag jobbar som fan med mig själv.
Jag bryter ihop gång på gång, för att resa mig, för att falla, för att resa mig igen och fortsätta gå.
Jag försöker leva ett liv som jag vill ha.
Jag kämpar varje dag för att hitta tillbaka till mig själv och den jag en gång var.
Men vid varje sånhär incident så blir mardrömmen åter ett faktum, och jag tvivlar på allt jag gör och mitt eget värde.
För om man kan behandla mig som skit, vad ser folk hos mig då?
Någon att utnyttja och trampa på?
Någon att ha "bara för att"...?

När ska livet sluta jävlas?
När ska jag låta bli att ge människor en chans?
För helt uppenbart så är det ju ett misstag varje gång.
Varför?

Idag är en sån dag jag bara vill ha Någon här.
Någon som kramar om mig och lovar att det blir bättre imorgon.
Någon som uppriktigt bryr sig.
Någon som orkar lyssna.
Någon som tröstar mig när jag är ledsen.
Någon som bara finns till.
Vem är du, Någon?



Men jag har mina fina pojkar, dom underbaraste ungarna som finns!
Mamma älskar er, mina Hjärtan!

Frånvaro och mamma-gnäll

Har vart ganska off det sista. Orsakerna är flera.
Måendet är inte på topp.
Max är i trotsåldern.
Jag har vart fullständigt slut på kvällarna.

Den sista veckan har verkligen vart en vecka från Hell. Utan att överdriva.
Max har spelat ut hela sitt register. Dagligen. Från morgon till kväll.
Och mitt annars så dåliga "mamma-samvete" har vart ännu värre.
Jag hatar att bråka med mitt barn.
Jag hatar att jag blir arg och inte har en ängels tålamod vid varje strid.
Och varje kväll, när allt lugnat sig och barnen sover, grinar jag och känner mig som världens sämsta morsa, utan undantag.
Jag VET att detta hör till, och jag vet att 2 års-trotsen är fruktansvärt jobbig. Say no more.
Men...

...varje dag är jag mamma 24 timmar/dygn.
Jag har inte någon som kommer hem och avlastar mig så jag kan ta en promenad SJÄLV, ett bad eller bara vara.
Inte en enda strid med Max blir jag utan.
Inte en enda sovmorgon har jag haft sen Augusti.
Ibland vill jag bara kunna andas lite lättare, hitta styrkan i något annat än att bara vara mamma.
Och jag ger mig fan på att jag hade vart en mycket bättre morsa om jag bara kunde få dom där 20 minutrarna extra på morgonen. Eller slippa stressa och planera 24/7.
Jag har ingen att dela det som är jobbigt med. Ingen att dela underbara stunder med heller, som Theos första leende, eller alla nya ord Max lär sig.
Jag gör allting ensam, och det får mig att ta ett enormt ansvar, själv.
Jag hoppas och tror att det kommer ge mig creds i framtiden!

Jag vet att jag gnäller, och jag vet att jag har fått erbjudande om avlastning med jämna mellanrum av min familj. Men det är inte samma sak.
JAG har hamnat i denna situationen, inte dom.
Dom ska inte behöva ta av sin fritid och ha MINA barn. Jag anser inte att man kan kräva att andra ska hjälpa till i tid och otid.
Detta är mitt liv, så som det blivit, även om jag inte valde situationen.


Och jag älskar mina ungar! Mer än livet själv och jag vill inte vara utan dom.
Dom är anledningen till att jag går upp på morgonen, dom får mig att le och skratta.
Max och Theo är min mening med livet! Utan undantag!
Dom kommer alltid på en delad första plats, i alla lägen, för alltid.
Men det är skönt att få gnälla och klaga lite ibland!




Min meningen med livet!

What are words?

What are words
if you really don't mean them
when you say them?
What are words
if they're only for good times
then they don't?
-Chris Medina "What are words"

5/10 - 2011

Uppe strax innan kl 7 idag. Både Max och Theo tyckte det var dags att ta morgon då. Personligen skulle jag gladeligen sovit i minst en timme till. Men det var bara att gå upp!
Egentligen hatar jag att gå upp tidigt. Och jag hatar hösten. Och denna kombination har alltid vart avskyvär. Men...

...faktum är, att de senaste dagarna när jag och Theo vart uppe runt 6.00-tiden, så har det vart förbannat mysigt att gå upp och det fortfarande är mörkt ute, sätta sig framför TV:n med en kopp kaffe och Theo får sin mat och bara mysa!


Jag fick en briljanta idéen att baka med Max idag. Bortsett från att det tog världens tid, och att Max ville stoppa in fingrarna i elvispen så gick det ganska smärtfritt.
Theo tittade på och var på gott humör!

Beställde en ny mobil idag - Samsung Galaxy S2.
Kommer förhoppningsvis på fredag! Det blir nog riktigt bra!
Kände att jag ville ha en ny. Så tack till mig själv!

Imorgon åker vi till Pernilla. Ska bli trevligt att snacka lite skit över en kopp kaffe!
Komma ut på landet lite!

Over and out!

3/10-2011

Idag tillbringade jag, Linda och barnen några timmar på Lek&Bus-landet! Jättetrevligt och jag var på gott humör när jag åkte därifrån. Max slocknade som ett litet ljus när vi kom hem, han och Viggo höll verkligen igång hela tiden! Theo verkade nöjd med att sova, äta och titta på buskillarna!

Theo har börjat le! Mitt hjäta smälter när jag får ett stort smile mot mig! Så härligt, och jag blir alldeles varm inombords! Min fina lilla Theo!
Jag är så galet stolt över mina barn!

Och även om jag den sista veckan vart trött och grinig på Trots-Max och Sur-Theo så är dom det finaste jag vet! Och mitt allt!

Varje dag, jämt och alltid!

Det har gått nästan 5 veckor utan att jag behövat ha med honom att göra. 4 veckor och 4 dagar, för att vara exakt.
Inte ett samtal, inte ett sms, ingenting.
Sakta men säkert så har jag vågat blicka framåt, börjat gå med små, små steg och haft mer ork och glädje.
Men i förmiddags så kom det ett sms. Men det kunde lika gärna vart en käftsmäll. För det gör lika ont. Inga hårda ord eller elakheter skrivet. Men närvaron påverkar mig...
Allting kommer tillbaka, jag minns, grubblar, sörjer situationen och min framtid som krossades mitt framför ögonen på mig.
Jag vet att han gör det för att få mig ur balans. Jag vet att han inte bryr sig eller är ett enda dugg intresserad egentligen. Men för att kunna komma åt mig, för att kunna finnas kvar i mitt liv och skapa oreda och ett mindre känslomässigt kaos hos mig. Och fanskapet lyckas. Och jag hatar honom, om möjligt, ännu mer för det.

Och det blir en sån oreda i mitt liv. För jag har fantiserat i flera veckor om hur vi skulle haft det.
Vi har tagit långa höstpromenader tillsammans med barnen, myst med tända ljus, stora te-muggar och kassa filmer på kvällarna. Vi har hjälpts åt med pojkarna, pratat om framtiden och insett hur lyckligt lottade vi är tillsammans.
Morgonkaffe framför TV:n tidigt som fan, med Theo mellan oss och Max som fortfarande sover.
Vi lever i den rosa dimman som fanns omkring oss när vi träffades, när vi var sådär galet kära och det inte fanns några bekymmer i världen...

...utom att du grundlurade mig totalt. Du stal hela min själ och den jag var. Du vaggade, sakta men säkert, in mig i din falska trygghet, i din pseudovärld som jag trodde fanns och som jag hjälpte till att bygga upp.
Du fick mitt hjärta på ett silverfat, du fick min sista tillit och mitt förtroende.
Jag kommer aldrig mer få uppleva den galna förälskelsen eller älska någon så högt som jag gjorde med dig. Aldrig.
Det var "once in a lifetime". Och jag hatar mig själv för att det var med dig.


"Passa på att njuta nu, din jävel! Jag vet att du läser min blogg, jag vet att du har "lånat" foton härifrån, jag vet att du mår så förbannat jävla bra av att veta att jag fortfarande påverkas. Så passa på att njuta, för jag kommer att må bättre, jag kommer att klara mig och gå vidare. Jag ska bara bryta ihop lite till, sen ska jag resa mig och gå igen. Jävligt långt bort från dig!"