.....

Jag vet inte vad det är som gör att det är så jävla okej att behandla mig illa.
Att svika, ljuga, baktala och krossa förtroenden.
Vad har jag gjort?
Vad ger andra rätten att verkligen gå in för att göra mig ledsen och få mig ur balans?!
Men nu är det nog, jag har gjort en markering om vad jag tycker.
Jag har gett tillbaka med samma mynt.
Jag har sjunkit till samma låga nivå.
Men det bekommer mig inte, just nu.
Jag fixar inte dessa falska as omkring mig.
Jag gör inte det. Jag är så färdig med parasiter som tar min tid och energi.
Nu är det nog!

Jag har funderat mycket idag.
Känner mig förbannat uppgiven och ledsen.
Jag jobbar som fan med mig själv.
Jag bryter ihop gång på gång, för att resa mig, för att falla, för att resa mig igen och fortsätta gå.
Jag försöker leva ett liv som jag vill ha.
Jag kämpar varje dag för att hitta tillbaka till mig själv och den jag en gång var.
Men vid varje sånhär incident så blir mardrömmen åter ett faktum, och jag tvivlar på allt jag gör och mitt eget värde.
För om man kan behandla mig som skit, vad ser folk hos mig då?
Någon att utnyttja och trampa på?
Någon att ha "bara för att"...?

När ska livet sluta jävlas?
När ska jag låta bli att ge människor en chans?
För helt uppenbart så är det ju ett misstag varje gång.
Varför?

Idag är en sån dag jag bara vill ha Någon här.
Någon som kramar om mig och lovar att det blir bättre imorgon.
Någon som uppriktigt bryr sig.
Någon som orkar lyssna.
Någon som tröstar mig när jag är ledsen.
Någon som bara finns till.
Vem är du, Någon?



Men jag har mina fina pojkar, dom underbaraste ungarna som finns!
Mamma älskar er, mina Hjärtan!