Frånvaro och mamma-gnäll

Har vart ganska off det sista. Orsakerna är flera.
Måendet är inte på topp.
Max är i trotsåldern.
Jag har vart fullständigt slut på kvällarna.

Den sista veckan har verkligen vart en vecka från Hell. Utan att överdriva.
Max har spelat ut hela sitt register. Dagligen. Från morgon till kväll.
Och mitt annars så dåliga "mamma-samvete" har vart ännu värre.
Jag hatar att bråka med mitt barn.
Jag hatar att jag blir arg och inte har en ängels tålamod vid varje strid.
Och varje kväll, när allt lugnat sig och barnen sover, grinar jag och känner mig som världens sämsta morsa, utan undantag.
Jag VET att detta hör till, och jag vet att 2 års-trotsen är fruktansvärt jobbig. Say no more.
Men...

...varje dag är jag mamma 24 timmar/dygn.
Jag har inte någon som kommer hem och avlastar mig så jag kan ta en promenad SJÄLV, ett bad eller bara vara.
Inte en enda strid med Max blir jag utan.
Inte en enda sovmorgon har jag haft sen Augusti.
Ibland vill jag bara kunna andas lite lättare, hitta styrkan i något annat än att bara vara mamma.
Och jag ger mig fan på att jag hade vart en mycket bättre morsa om jag bara kunde få dom där 20 minutrarna extra på morgonen. Eller slippa stressa och planera 24/7.
Jag har ingen att dela det som är jobbigt med. Ingen att dela underbara stunder med heller, som Theos första leende, eller alla nya ord Max lär sig.
Jag gör allting ensam, och det får mig att ta ett enormt ansvar, själv.
Jag hoppas och tror att det kommer ge mig creds i framtiden!

Jag vet att jag gnäller, och jag vet att jag har fått erbjudande om avlastning med jämna mellanrum av min familj. Men det är inte samma sak.
JAG har hamnat i denna situationen, inte dom.
Dom ska inte behöva ta av sin fritid och ha MINA barn. Jag anser inte att man kan kräva att andra ska hjälpa till i tid och otid.
Detta är mitt liv, så som det blivit, även om jag inte valde situationen.


Och jag älskar mina ungar! Mer än livet själv och jag vill inte vara utan dom.
Dom är anledningen till att jag går upp på morgonen, dom får mig att le och skratta.
Max och Theo är min mening med livet! Utan undantag!
Dom kommer alltid på en delad första plats, i alla lägen, för alltid.
Men det är skönt att få gnälla och klaga lite ibland!




Min meningen med livet!