Gott nytt år!

Gott nytt år!

Det har vart mycket som hänt, och knappast något jag orkar dra igenom nu.

Men jag bjuder på förra årets lista, men med nya svar!

Håll till godo!

1. Gjorde du något i år som du aldrig gjort förut?

Nej, inget speciellt iallafall.

2. Höll du några av dina nyårslöften?

Inte ett enda, i år heller.

3. Blev någon/några av dina vänner föräldrar i år?

Jag, och Erika!

4. Dog någon som stod dig nära?

Nej, tack och lov!

5. Vilka länder besökte du?

Räknas Skåne?!

6. Är det något du saknar år 2011 som du vill ha år 2012?

Ett lugnt, vanligt Svenssonliv.

7. Vilket datum från år 2011 kommer du alltid minnas, och varför?

11/8 - Min älskade lilla Theo föddes då!

8. Vad var din största framgång 2011?

Att jag vågade tro på mig själv och vad jag klarar av!

9. Största misstaget?

Theos pappa. Helt klart och utan undantag!

10. Har du varit sjuk eller skadat dig?

Förkyldning, hosta, jättejobbig foglossning och feber då och då.

11. Bästa och sämsta köpet?

Oj, bästa köpet var nog mina nya favvo-skor, dåliga finns det ganska många av.

12. Vad spenderade du mest pengar på?

Saker till barnen, givetvis!

13. Gjorde någonting dig riktigt glad?

Ja, när Theo föddes, och alla nya saker Max och Theo lärt sig!

14. Vilka sånger kommer alltid att påminna dig om år 2011?

Chris Medina - What are words!

15. Var du gladare eller ledsnare i år jämfört med tidigare år?

Mycket mer ledsen och uppgiven! Men det blir bättre!

16. Vad önskar du att du gjort mer?

Inte brytt mig om vad andra tycker och gått min egen väg, och inte stannat kvar i förhållandet med Theos pappa!

17. Vad önskar du att du gjort mindre?

Kämpat för något som redan var utdömt. "Man kan inte mata en död häst!"

18. Hur tillbringade du julen?

Med barnen hos mamma på julafton och hos pappa på juldagen!

19. Blev du kär i år?

NEJ!

20. Hur många one night stands?

Inte ett enda!

21. Favoritprogram på TV?

Bonde söker fru, Ensam mamma söker, Lyxfällan, Idol och Värsta pojkvänsakademin.

22. Hatar du någon nu som du inte hatade i början av året?

Ja, Theos pappa.

23. Bästa boken du läste i år?

"Bara ett barn"

24. Största musikaliska upptäckten?

Chris Medina gjorde nog årets meningsfullaste låt - What are words!

25. Något du önskade dig och fick?

En underbar son till!

26. Något du önskade dig men inte fick?

Ett vanligt, lugnt familjeliv!

27. Årets bästa film?

Oj, det vet jag faktiskt inte.

28. Vad gjorde du på din födelsedag 2011?

Jag firade den hemma på min födelsedag, sen hade jag kalas hos både mamma och pappa för alla andra släktingar!

29. Finns det någonting som skulle gjort ditt år ännu bättre?

Ja, om jag lämnat idioten tidigare.

30. Hur skulle du beskriva din stil år 2011?

Sönderstressad småbarnsmamma?!

31. Vad fick dig att må bra?

Mina älskade barn!

32. Vilken kändis var du mest sugen på?

Mikael Persbrandt, som tidigare år. Vissa saker verkar aldrig förändras.

33. Vilken politisk debatt engagerade dig mest?

Oj, ingen aning. Det har vart en hel del, faktiskt.

34. Vem saknade du?

Jag vet inte!

35. De bästa nya människorna du lärde känna?

Räknas det att jag fick tillbaka kontakten med Janni?!

36. En värdefull läxa du lärt dig i år?

Att aldrig sänka guarden helt, och att aldrig lita till fullo på någon annan än sig själv!

Frida vs MammaFrida

Jag funderar på det där om framtiden, om man någon gång träffar någon ny igen.
Just för tillfället känner jag mig ganska off och det känns förbannat avlägset.
Men någonstans börjar den där längtan och hoppet om en trygg framtid med ett familjeliv komma tillbaka igen. Även om tankarna går i andra banor.
Jag inser att jag aldrig kommer bo med en "pappa" till mina barn, men jag vill ändå gifta mig, köpa radhus, jobba och allt som hör där till.
Utom en sak. Inga fler barn. Fine, träffar jag en man med barn från ett tidigare förhållande, inga problem, men fler egna barn är uteslutet.

Men ärligt talat så är jag fullkomligt LIVRÄDD att falla för någon igen, att sänka guarden, att låta någon komma in i mitt liv, och att jag faktiskt skulle tillåta någon att finnas med i min vardag.
Jag menar...jag kan inte hålla på att flamsa runt, inte ha folk kommande in i mitt liv för att sedan försvinna och så vidare. Det hade vart konstigt för ungarna!
Och det är ju så, jag har två barn, dom går alltid, alltid, alltid först!
Hur enkelt är det för någon att finna sig i att alltid komma i andra hand?!
Men det är ju så det är!
Och jag är inte bara Frida längre...utan MammaFrida, eftersom jag har kidzen jämt!
Jag och Linda har haft denna disskusionen ett flertal gånger, bollat tankar eftersom vi vart i samma situation; ensam mamma!
Jag är inte samma person som jag var för 3 år sedan!
Då var jag ju bara Frida - med för-och nackdelar.
Idag är jag MammaFrida, på heltid. Med allt vad det innebär!
Jag har andra krav, andra prioriteringar, andra värderingar och ett helt annat synsätt.

Men Janni, kan konsten att peppa:
- Du är samma Frida fortfarande! Lika sjuk i huvudet som förr, men med två barn!
Och ärligt talat, det värmer!
Att faktiskt konstatera att det finns lite rester kvar av mitt forna Jag.
Inte bara en tråkig, supertrött och sönderstressad tvåbarnsmamma.

Janni är nog den roligaste människan jag vet. Som har en rå, bisarr humor och som är så jävla lätt att skratta tillsammans med! Det är nog den enda som jag verkligen kan skämta om allt med, sånt som andra missförstår eller som kan vara lite "för mycket".
Det är allt tur att du finns JannIngen, din galning!

15/12-2011

Ja, vad ska man säga?
Får kanske försöka samanfatta den sita tiden.

Noll julkänsla.
Noll snö.
Noll motivation just för tillfället.
Men jag ger det en ärlig chans, och gör så gott jag kan!
Först och främst är det för barnens skull som jag fixar, ordnar och julpyntar.
Denna julen skulle vart så annorlunda, men jag får göra vad jag kan, även om julen just nu känns som ett jävla hån mot mitt nuvarande liv.
Men det kan nog bli mysigt ändå!

Theo döptes i början av december!
Ett jättetrevligt dop, fint och alldeles lagom!
Och det var så roligt att Theos faster och farmor kom upp och närvarade!

Lucia:
Faktum är att det var en himla mysig dag!
Jag och Theo kollade när Max lussade på dagis, och jag kom på mig själv med att sitta och le hela tiden! Så fantastiskt duktiga alla små lucior, tärnor, tomtar och pepparkaksgubbar var!
Det riktigt värmde i hjärtat, och det var ett supermysigt luciafirande!



















Jag har kommit en bit på väg. Det känns inte lika jävligt, lika ofta.
Men jag har fortfarande mina "up and downs".
Jag tänker mycket.
Försöker vara något sånär konstruktiv, men mitt under all annan julstress så känner jag att jag sitter fast. Jag kommer fortfarande inte vidare.
Resultatet har blivit åt helvete för lite sömn, jag som (i mitt vuxna liv) alltid, alltid, alltid haft lätt att somna, ligger helt plötsligt och vrider och vänder mig i sängen. 4-5 timmars sömn är vad de senaste nätterna har bjudit på.
Men jag vill tro att det är på rätt väg.
Jag ska ta mig till toppen.
Jag har börjat klättra, och visst har grenarna knäckts på vägen, men jag fortsätter tills jag kommer upp till nästa.
Jag är iallafall på väg!

Vilka är ni?

Kollade över statistiken i min blogg.

Och visst har jag läsare. Men jag har en lite fundering...

Vilka är ni?

Hade vart kul att kunna få en kommentar som hintar lite om vilka ni är! Mest för att stilla min nyfikenhet! Kanske är det någon som slumpmässigt kommit in på min blogg? Kanske är det någon jag känner som följer mitt skrivande om min vardag?

Minnen...

De sista dagarna så har jag grubblat, tänkt och gått igenom många gamla minnen.
Jag har funderat, kännt efter och försökt komma fram till någon lösning.
Den enda skillnaden är att det bara har gjort jävligt ont...
Jag försöker vara glad och ha gott om energi, och på dagarna funkar det ganska bra, men på kvällarna är jag helt slut. Som en urvriden trasa.

Jag är så galet stressad över allting, jag kan sällan koppla av.
Mardrömmarna börjar komma tillbaka, jag får ingen ro att gå och lägga mig, vilket resulterar i alldeles för lite sömn.
Störd sömn dessutom, eftersom jag vaknar minst en gång varje natt av mig själv, sen vaknar Theo en gång också.
Jag är trött. Vansinnigt trött.

Tiden rusar iväg.
Snart är det 4 månader sedan jag krävde att han skulle flytta.
4 månader av ett totalt känslomässigt kaos.
4 månader med tankar om hur utgången kunde ha blivit om jag inte kopplat bort alla känslor och tänkt logiskt.
4 månader att försöka hitta tillbaka igen.
4 månader att försöka komma över sorgen för allting han gjort.
4 månader att få en fungerande vardag, som ensamstående två-barnsmamma.
4 månader att fundera över frågan; VARFÖR?

Hur i helvete kunde du...?!
VARFÖR?!?!?

Feng Shui?

Dålig uppdatering.
Det har inte vart så mycket roligt att skriva om heller, förvisso.

Men det här med Feng Shui...?!
För ett par månader sen så började jag systematiskt städa i mitt liv. Måde matriellt och emotionellt.
Janni förklarade (VÄLDIGT) kortfattat för mig vad Feng Shui innebar.
Att man måste "städa bort dåliga" saker man inte behöver, för att göra plats för nya, "bra" saker. Låter logiskt, rent matriellt.
Men faktum är att jag tror faktiskt att det funkar.
Jag, som alltid vill ha en logisk förklaring till varför saker och ting blir som det blir, undrar om inte Feng Shui har smygit sig in i mitt liv och peppat mig lite?!
Jag har "plockat" i mitt liv, kastat kläder och saker jag inte vill ha, och kanske det viktigaste, "rensat" bland dom som funnits nära.
Det låter vansinnigt egoistiskt och känslokallt. Och det är det nog.
Det är inte alltid enkelt att avsluta, eller glesa ut en relation, eller kasta något som man har tyckt väldigt mycket om.
Men jag har gjort det. För min egen skull, av rent egoistiska själ.
Och i "gengeld" HAR faktiskt positiva saker inträffat. Ett flertal glada händelser, och nya fina människor finns i mitt liv, inga nya "best friends", men roligt folk som förgyller vardagen med en fika då och då.
Kalla det slumpen, bonna-tur eller ödet, men jag ger mig fan på att kineserna har en poäng i sin lära.
Jag ska läsa boken "Rensa i röran med Feng Shui". Inte för att jag ska bli en fanatiker eller frälsas, utan för att livet kanske blir lite lättare med små inslag av Feng Shui?!
Ödet har svikit mig, Tur(en) och jag connectar inte riktigt, Slumpen är opålitlig och Intuitionen är inte lika skarp längre.
Därför.

Dags att städa lite (utan F S), sminka iordning mig och sen åka och fira pappa på "Fars Dag".
Sen kommer JannIngen på en kaffe. Väldigt trevligt!

Over and out!

Snart 25...

Snart är jag 25.
Inget jag ser fram emot.
Inget värt att fira, egentligen.
Till vilken nytta?!
1/4 sekel, ett år närmre döden och år 2011 har utan tvekan vart ett av de värsta åren i mitt liv.
EN positiv händelse har inträffat...och det var när min lilla Theo föddes!
Men annars...tack, men nejtack till att bli 25.

Jag har ålderskris. Helt klart.
I år igen.
Mitt liv skulle inte vara såhär vid "den här åldern".
Allt skulle vart annorlunda, det enda som jag alltid vart säker på är att jag skulle ha barn innan min 25 årsdag. Och det har jag ju! Två fantastiska söner!
Och nu är jag klar. Det blir inga fler barn. Punkt.

Vid 25 skulle jag vart gift, bott i mitt underbara radhus med min man och mina söner.
Jag skulle ha ett fast jobb (som jag älskar!) med hyffsad lön.
Rest mycket, gjort mycket och älskat livet.
Jag skulle tränat regelbundet, gjort min bröstförstoring, ha en skitbra utbildning, lärt mig baka bullar och haft "DetDärPerfektaLivet".
My ass...

...jag har förvisso mina söner! (Mamma älskar er mer än allt annat, alltid!!)
Men resten av mina mål...?
Inte ens baka bullar har jag lärt mig.
Tanken på att plugga har funnits ett tag, men det har ju vart just det...en tanke.
Kanske blir det ändring på det. Kollar möjligheter att starta igång nästa höst.
Kanske på distans. Kanske på heltid i skola. Vi får se.

Men för att vara något sånär positiv så har jag haft en ganska bra dag.
Jag och Linda var nere på Skräcklan med kidzen så Max och Viggo härjade av sig ordentligt!
Theo sov gott i vagnen, härligt!
En stor termos kaffe fick vi ner, bullar och saft till grabbarna.
Helt klart en riktigt skön eftermiddag!
Fick oss, som vanligt, en hel del skratt. Det behövs. Verkligen.

I lördags var jag på Ullared med mammsen.
Himlans skoj! Och dyrt.
Men nu är jag faktiskt klar med julklapparna till barnen, även mina "syskonbarn". Riktigt skönt att ha det avklarat.

Nä, nu blir det lite "Sex and the city" sen ska jag och barnaskaran flytta in till sovrummet.
Ja, bägge mina barn sover hos mig.
Ja, det kommer bli jobbigt att vänja av Max med det sen...igen.
Ja, det må vara så att dom vaknar tidigare av varandras ljud.
Men...WHATEVER!!
Finns inget mysigare än att sova brevid sina barn.
Theo sover förvisso i sin spjälsäng (så att Max inte ska knuffa ur honom i sömnen eller klämma honom) i mitt rum, och Max sover i min säng med mig.
Mys-ungar!!

Over and out...

22/10 -2011

What to say?!
Jag vet inte vart jag står idag.
Det är ett enda kaos i huvudet, precis som väntat.
Allt går i ett, jag tycker att det är något att göra, så gott som, varje dag.
Jag funderar över allting så fort jag får en lugn stund över.
Idag var jag arg under förmiddagen. Riktigt heligt förbannad!
Att han har förstört för mig, det får jag bara acceptera och lära mig att leva med.
Men att ljuga ihop saker om Max, där går min smärtgräns!
Jag har ju vetat det innan, egentligen, men det är först nu jag verkligen kan se hur utstuderat allting vart.
Och det får mig att gå sönder ännu lite mer.


Hur kunde du?!
Hur fan kunde du göra såhär mot mig?!
Varför?
Varför var du tvungen att rasera allting som var?
Tänkte du ens på dina barn?
Inser du vad du gör mot dom?
Vad tycker du att jag ska säga till Theo när han är äldre?
Sanningen. Det kommer han alltid få från mig.
Jag hatar dig. Förstår du det?!
JAG HATAR DIG!

När kommer vändpunkten?
När blir allting som vanligt?
Jag vill bara att allt ska bli normalt igen.

Tycker att varje dag är den andra lik. Ingenting förändras.
Jag behöver något positivt som skakar om mig och min vardag. Det där lilla extra som kan förgylla en hel dag.
Jag fick en hint om att saker och ting börjar reda ut sig. Jag tar inte ut någonting i förskott, men en gnista hopp tändes.
Men jag vet av tidigare erfarenheter att den kan blåsas ut lika snabbt igen...

Jag är så galet trött på falska idioter och dryga människor. Jag behöver inte det.
Jag orkar inte med att folk ska svika och betee sig illa.
Jag har kommit till det stadiet att jag ger tillbaka det jag får. Får jag skit, så ser jag till att samma sak kommer tillbaka.
Och jag säger det, jävlas inte med mig, för jag kommer ge igen. Med råge!
Nu är det nog, det är helt fel tillfälle att göra livet surt för mig. That's it!

Idag var Max och klippte sig! Det gick över förväntan!
Frisören var kanonbra och Max uppförde sig exemplariskt! Det är mammas pojk, det!
Det har blivit mycket bättre med Max trots-beteende. Jag "ropar inte hej" ännu, men jag hoppas att lugnet är här för att stanna! Det gör så stor skillnad, till det bättre, förstås!

Imorgon kommer det bli en jobbig dag.
Saker och ting ställs på sin spets och jag vet att det inte är enkelt.
Men det är bara att bita i det sura äpplet, det kommer att ge resultat framöver.
Hoppas jag...

Mamma/Theo-mys! <3

Klart att mamma ska få en puss! <3

Max och Theo, mina älskade ungar!

.....

Jag vet inte vad det är som gör att det är så jävla okej att behandla mig illa.
Att svika, ljuga, baktala och krossa förtroenden.
Vad har jag gjort?
Vad ger andra rätten att verkligen gå in för att göra mig ledsen och få mig ur balans?!
Men nu är det nog, jag har gjort en markering om vad jag tycker.
Jag har gett tillbaka med samma mynt.
Jag har sjunkit till samma låga nivå.
Men det bekommer mig inte, just nu.
Jag fixar inte dessa falska as omkring mig.
Jag gör inte det. Jag är så färdig med parasiter som tar min tid och energi.
Nu är det nog!

Jag har funderat mycket idag.
Känner mig förbannat uppgiven och ledsen.
Jag jobbar som fan med mig själv.
Jag bryter ihop gång på gång, för att resa mig, för att falla, för att resa mig igen och fortsätta gå.
Jag försöker leva ett liv som jag vill ha.
Jag kämpar varje dag för att hitta tillbaka till mig själv och den jag en gång var.
Men vid varje sånhär incident så blir mardrömmen åter ett faktum, och jag tvivlar på allt jag gör och mitt eget värde.
För om man kan behandla mig som skit, vad ser folk hos mig då?
Någon att utnyttja och trampa på?
Någon att ha "bara för att"...?

När ska livet sluta jävlas?
När ska jag låta bli att ge människor en chans?
För helt uppenbart så är det ju ett misstag varje gång.
Varför?

Idag är en sån dag jag bara vill ha Någon här.
Någon som kramar om mig och lovar att det blir bättre imorgon.
Någon som uppriktigt bryr sig.
Någon som orkar lyssna.
Någon som tröstar mig när jag är ledsen.
Någon som bara finns till.
Vem är du, Någon?



Men jag har mina fina pojkar, dom underbaraste ungarna som finns!
Mamma älskar er, mina Hjärtan!

Frånvaro och mamma-gnäll

Har vart ganska off det sista. Orsakerna är flera.
Måendet är inte på topp.
Max är i trotsåldern.
Jag har vart fullständigt slut på kvällarna.

Den sista veckan har verkligen vart en vecka från Hell. Utan att överdriva.
Max har spelat ut hela sitt register. Dagligen. Från morgon till kväll.
Och mitt annars så dåliga "mamma-samvete" har vart ännu värre.
Jag hatar att bråka med mitt barn.
Jag hatar att jag blir arg och inte har en ängels tålamod vid varje strid.
Och varje kväll, när allt lugnat sig och barnen sover, grinar jag och känner mig som världens sämsta morsa, utan undantag.
Jag VET att detta hör till, och jag vet att 2 års-trotsen är fruktansvärt jobbig. Say no more.
Men...

...varje dag är jag mamma 24 timmar/dygn.
Jag har inte någon som kommer hem och avlastar mig så jag kan ta en promenad SJÄLV, ett bad eller bara vara.
Inte en enda strid med Max blir jag utan.
Inte en enda sovmorgon har jag haft sen Augusti.
Ibland vill jag bara kunna andas lite lättare, hitta styrkan i något annat än att bara vara mamma.
Och jag ger mig fan på att jag hade vart en mycket bättre morsa om jag bara kunde få dom där 20 minutrarna extra på morgonen. Eller slippa stressa och planera 24/7.
Jag har ingen att dela det som är jobbigt med. Ingen att dela underbara stunder med heller, som Theos första leende, eller alla nya ord Max lär sig.
Jag gör allting ensam, och det får mig att ta ett enormt ansvar, själv.
Jag hoppas och tror att det kommer ge mig creds i framtiden!

Jag vet att jag gnäller, och jag vet att jag har fått erbjudande om avlastning med jämna mellanrum av min familj. Men det är inte samma sak.
JAG har hamnat i denna situationen, inte dom.
Dom ska inte behöva ta av sin fritid och ha MINA barn. Jag anser inte att man kan kräva att andra ska hjälpa till i tid och otid.
Detta är mitt liv, så som det blivit, även om jag inte valde situationen.


Och jag älskar mina ungar! Mer än livet själv och jag vill inte vara utan dom.
Dom är anledningen till att jag går upp på morgonen, dom får mig att le och skratta.
Max och Theo är min mening med livet! Utan undantag!
Dom kommer alltid på en delad första plats, i alla lägen, för alltid.
Men det är skönt att få gnälla och klaga lite ibland!




Min meningen med livet!

What are words?

What are words
if you really don't mean them
when you say them?
What are words
if they're only for good times
then they don't?
-Chris Medina "What are words"

5/10 - 2011

Uppe strax innan kl 7 idag. Både Max och Theo tyckte det var dags att ta morgon då. Personligen skulle jag gladeligen sovit i minst en timme till. Men det var bara att gå upp!
Egentligen hatar jag att gå upp tidigt. Och jag hatar hösten. Och denna kombination har alltid vart avskyvär. Men...

...faktum är, att de senaste dagarna när jag och Theo vart uppe runt 6.00-tiden, så har det vart förbannat mysigt att gå upp och det fortfarande är mörkt ute, sätta sig framför TV:n med en kopp kaffe och Theo får sin mat och bara mysa!


Jag fick en briljanta idéen att baka med Max idag. Bortsett från att det tog världens tid, och att Max ville stoppa in fingrarna i elvispen så gick det ganska smärtfritt.
Theo tittade på och var på gott humör!

Beställde en ny mobil idag - Samsung Galaxy S2.
Kommer förhoppningsvis på fredag! Det blir nog riktigt bra!
Kände att jag ville ha en ny. Så tack till mig själv!

Imorgon åker vi till Pernilla. Ska bli trevligt att snacka lite skit över en kopp kaffe!
Komma ut på landet lite!

Over and out!

3/10-2011

Idag tillbringade jag, Linda och barnen några timmar på Lek&Bus-landet! Jättetrevligt och jag var på gott humör när jag åkte därifrån. Max slocknade som ett litet ljus när vi kom hem, han och Viggo höll verkligen igång hela tiden! Theo verkade nöjd med att sova, äta och titta på buskillarna!

Theo har börjat le! Mitt hjäta smälter när jag får ett stort smile mot mig! Så härligt, och jag blir alldeles varm inombords! Min fina lilla Theo!
Jag är så galet stolt över mina barn!

Och även om jag den sista veckan vart trött och grinig på Trots-Max och Sur-Theo så är dom det finaste jag vet! Och mitt allt!

Varje dag, jämt och alltid!

Det har gått nästan 5 veckor utan att jag behövat ha med honom att göra. 4 veckor och 4 dagar, för att vara exakt.
Inte ett samtal, inte ett sms, ingenting.
Sakta men säkert så har jag vågat blicka framåt, börjat gå med små, små steg och haft mer ork och glädje.
Men i förmiddags så kom det ett sms. Men det kunde lika gärna vart en käftsmäll. För det gör lika ont. Inga hårda ord eller elakheter skrivet. Men närvaron påverkar mig...
Allting kommer tillbaka, jag minns, grubblar, sörjer situationen och min framtid som krossades mitt framför ögonen på mig.
Jag vet att han gör det för att få mig ur balans. Jag vet att han inte bryr sig eller är ett enda dugg intresserad egentligen. Men för att kunna komma åt mig, för att kunna finnas kvar i mitt liv och skapa oreda och ett mindre känslomässigt kaos hos mig. Och fanskapet lyckas. Och jag hatar honom, om möjligt, ännu mer för det.

Och det blir en sån oreda i mitt liv. För jag har fantiserat i flera veckor om hur vi skulle haft det.
Vi har tagit långa höstpromenader tillsammans med barnen, myst med tända ljus, stora te-muggar och kassa filmer på kvällarna. Vi har hjälpts åt med pojkarna, pratat om framtiden och insett hur lyckligt lottade vi är tillsammans.
Morgonkaffe framför TV:n tidigt som fan, med Theo mellan oss och Max som fortfarande sover.
Vi lever i den rosa dimman som fanns omkring oss när vi träffades, när vi var sådär galet kära och det inte fanns några bekymmer i världen...

...utom att du grundlurade mig totalt. Du stal hela min själ och den jag var. Du vaggade, sakta men säkert, in mig i din falska trygghet, i din pseudovärld som jag trodde fanns och som jag hjälpte till att bygga upp.
Du fick mitt hjärta på ett silverfat, du fick min sista tillit och mitt förtroende.
Jag kommer aldrig mer få uppleva den galna förälskelsen eller älska någon så högt som jag gjorde med dig. Aldrig.
Det var "once in a lifetime". Och jag hatar mig själv för att det var med dig.


"Passa på att njuta nu, din jävel! Jag vet att du läser min blogg, jag vet att du har "lånat" foton härifrån, jag vet att du mår så förbannat jävla bra av att veta att jag fortfarande påverkas. Så passa på att njuta, för jag kommer att må bättre, jag kommer att klara mig och gå vidare. Jag ska bara bryta ihop lite till, sen ska jag resa mig och gå igen. Jävligt långt bort från dig!"

Upp...och sen ner...igen!

Fy fan vad jag börjar bli less på detta.
Jag är trött. Jag är så vansinnigt jävla trött på hela situationen.

Igår tog jag och kidzen en roadtrip till Kungälv, mötte upp farmor, faster, farsan och Carina. En rätt trevlig dag, och otroligt skönt med lite miljöombyte.
På vägen ner lyssnade jag och Max på musik medans Theo sov. Och just då, just i den stunden kände jag att "Shit, det här är vändpunkten". Jag kände mig stark, sträckte på mig och just då så var det liksom världen som susade förbi, inte bara samma gamla tråkiga E6:an. Jag var glad. Genuint jävla glad, och mådde bättre än på väldigt länge.

Idag är allt tvärtom. Jag känner samma förtvivlan, samma ilska och sorg, samma känsla av att situationen står still. Och efter ett samtal idag, så blev jag knappast på bättre humör, även om jag egentligen inte väntat mig annat.
Jag kollade på kort igår, och ett jävla foto var kvar. Jag satt länge och kollade på det. Mindes, tänkte tillbaka och gick igenom drygt 1,5 år av mitt liv. Och mellan tårarna så kom där en ilska, en förtvivlan och ett förakt som jag nog aldrig känt tidigare.
Det hänger kvar idag. Det är runt om mig hela tiden.
Jag vill bara ha lite jävla lugn och ro!!!
Är det så mycket begärt?!
Att kunna slappna av, en vecka, en hel fucking vecka med total lugn och ro, utan en massa samtal som måste ringas, utan en massa ärenden som måste göras, utan den ständiga stressen av ovisshet. Är det så mycket begärt?!?
När, när, när ska han få konsekvenser för det han har gjort?!?


Tur att jag har mina barn! Älskade trotsiga lilla Max, älskade ilskna lilla Theo! Mina prinsar!
Och tur att jag har min familj och mina vänner, dom är ovärderliga!

Mammas sjukling!

Min lilla Max är sjuk. Förkyld och febrig, och då kommer hans förkyldningsastma igång.
Han hostar så det skär sönder mitt hjärta, och värst är det på nätterna.
Förra natten var vedervärdig. Max hostade och hade över 39 graders feber och låg i sin säng och viskade till mig.
Hela min själ värkte av att se honom sådan, så vi satte oss i soffan, drack saft och bara gosade, medans Theo låg brevid och sov och fick lite mys han med!
Så Maxen får sova brevid mig inatt igen, för han är fortfarande krasslig, och då känns det bättre att ha honom nära.

Pernilla var här och hälsade på, drack kaffe och snacka lite skit! Väldigt trevligt!
Max blev glad att ha henne här och skulle visa sitt mästerverk (de rivna tapeterna i hans rum!), like always!
Theo har vart på sitt allra mammigaste humör hela eftermiddagen och kvällen, skriker och tjurar och ska bäras, bäras och bäras. Dygnet borde ha fler timmar. Helt klart, för det är svårt att få saker gjort.
Men nu i efterhand så spelr det ingen roll! Det är jobbigt just i stunden, men när det lugnat ner sig och huvudet fått vila lite så är det som bortblåst och energin kommer tillbaka.
Lilla, älskade sur-Theo!

Imorgon är det BVC för Theo, och Max får följa med eftersom han (givetvis) inte kan gå till dagis. Sen ska vi uträtta veckans sista stressmoment för att sen checka ut för att ta helg. Så har det gått fem nya veckodagar. Tiden går fort. Alldels för fort.
Jag gillar vardagarna bäst, helgerna är inte alls lika efterlängtade när man går hemma.

Sumerar man dagen så har den vart bra, trots att Max är sjuk och Theo ilsken.
Fina, älskade ungar!
Jag försöker ta vara på det som känns trevligt, och vara glad och tacksam för det som känns bra!
Nu ska jag samla ihop min barnaskara och så ska vi sova.
Natti, natti!

Höst.

Jag har känt det i ett par dagar, hur hösten sakta men säkert gjort entré. Hur kylan kommit krypandes, hur löven försiktigt börjat ändra färg och hur den vidriga "höst-lukten" plötsligt bara är där. Samma sak varje år, och jag hatar det lika intensivt varje gång.

Stackars Maxen har fått feber igen, och en jättejobbig hosta på nätterna. Min älskade lilla unge, tycker så synd om honom. Hoppas att Theo klarar sig från alla stygga dagis-baciller! Vill inte att mina fina små kottar ska vara sjuka!

Igår var en riktigt bra dag. Idag är en urjävlig dag.
Jag vet att sen jag ändrade om min blogg har det vart många dystra inlägg, och det är inte alls tanken med mitt skrivande egentligen, men just nu är det så. Det kommer jag inte ifrån, och för mig är det otroligt skönt att ha en ventil.
Ingen skulle vara gladare än jag om rubriken skulle vara "Livet leker och lyckan är total".
Men just nu är inte det inte aktuellt med ett sånt inlägg, men jag hoppas att det kommer inom en hyffsat snar framtid.
Och idag pratade jag med mamma och kände mig sådär vansinnigt förtvivlad. Inte jätteofta jag gråter längre, men då brast det. Grabbarna sov och det kändes bara sådär förbannat orättvist! Det konstanta dåliga samvetet satt på axeln och gnuggade händerna. Det blev dock något bättre efter jag pratat med mammsen! Tack!

Men jag har så vansinnigt mycket att vara tacksam för. Det har jag verkligen! Och stundvis kan jag sträcka på mig och känna att "fan, vad grym jag är som reder ut detta".
Tyvärr så kan den känslan försvinna lika snabbt och ersättas av det motsatta.
Och det jag har, det värderar jag högre än livet själv, och fan ta den som någonsin, någonsin, någonsin försöker ta det ifrån mig!

Samtidigt längtar jag så galet efter den där genuina omtanken om mig och barnen, stora trygga armar som kramar om mig när världen rasar, och någon som finns där.
Ovillkorligt och alltid.
Inte för att man "måste" eller "ska", utan för att man vill.
Att dela allt, att få tillbaka lika mycket som man ger.
Men hur skulle det gå till?
Hur ska man någonsin kunna lita på en enda jävel igen? Hur ska man kunna sänka guarden och låta någon komma så vansinnigt nära igen?!?
"Bränt barn skyr elden" sägs det ju. Och det är nog så.
Det har tagit skada.
Det svider att erkänna att han har förstört så mycket mer än det som finns på papper. Och på samma gång rivs så mycket annat upp också.
Det kommer ta lång tid att läka.
Och det kommer rinna många fler tårar innan denna cirkusen är över.


"Kroppen som jag bor i är för trång,
min hjärna är splittrad av en väldig klyfta.
Som en sandsäck i min egen luftballong,
måste jag kasta ut mig själv för att kunna lyfta!"
- Big Fish

Jag är är inte överdrivet såld på "Big Fish", men dom har då fått ihop ett par kloka rader.

Mammateori vs Mammapraktik

Var hos min bättre hälft, Linda, idag på en kopp kaffe och lite skitsnack.
Trevligt som vanligt, och lite snabbt pratade vi på hur man trodde att man skulle vara som mamma, och alla förväntningar man hade på sig själv.
Sanningen hur det egentligen blev är lite längre bort, än vad man trodde.


Jag trodde att som mamma...

...skulle man hoppa upp mitt i natten med ett leende och tycka det var helt okej med nattvakande och tidiga morgonar.
Sanningen: Man ler inte. Inte alls faktiskt. Utan man har en enda önskan, att få somna om. NU!

...skulle man ha en ängels tålamod och med vänlig (och lagom bestämd) röst förklara att; "nej lilla vän, inte får du riva tapet", "ojdå, inte målar vi på golvet här hemma". Och "snälla hjärtat, inte kasta saker när du blir så arg, kom så pusslar vi istället".
Sanningen: "NEEEEEEEEEEEEEEEJ, DU FÅR INTE RIVA TAPET!!", "Men vad i självaste..... Åhhhhhhhhhhhhhhhh!"

...skulle man vara en skitsnygg MILF, alltid fräsch, lagom sminkad och fin i håret och återfå sin "gamla" kropp inom en snar framtid.
Sanningen: Man kollar sig i spegeln, blir rädd, kastar i bästa fall på sig lite mascara och hoppas på dunkelt ljus, överallt, hela dagen. Eller så skiter man helt enkelt i det och finner sig i att man ser ut som ett vrak, då och då.
Man kan inte ha sina gamla jeans eftersom höfterna och röven plösligt blivit fan så mycket bredare. Och nej, alla graviditetskilon "rinner inte bara av en"...inte på mig iallafall. Och detta blir ännu värre efter andra barnet. Punkt.

...skulle man hinna med att tvätta, städa, leka, mysa och busa med sin lilla kotte, göra sig sådär skitsnygg, laga mat och hinna med en morgonpromenad.
Sanningen: Vakna - check. Fixa iordning mat och barn - check. Dricka för starkt kaffe - check. Mysa och bära barn - check.
Resten får man dela upp då och då.

...skulle man bli supervuxen, men ändå kunna vara lite sådär spontan och barnslig, med måtta. Man skulle få såååååånt utbyte av att BARA umgås med andra mammor med barn i närliggande ålder.
Sanningen: Jag är vuxen. Och barnslig. Men kan bli så in i h*lvete trött på allt "mamma-snack" om barnmat, utveckling, blöjor och senaste BVC-besöket. Trevlig ibland, men med måtta. Väldig måtta.

...skulle man ääääääääälska att leka med barnen.
Sanningen: Jag tycker det är okej att kolla i böcker med Max, busa, pussla och rita. Men jag är faktiskt inte typen som kör runt med bilar, dansar, sjunger och har det där tokroliga barnasinnet kvar. Faktiskt inte.

...skulle man helt plötsligt älska alla barn, och ha tålamod och förståelse för alla barn!
Sanningen: Jag älskar mina egna barn! Och jag tycker om mina släktingar och närmaste vänners barn. That's it! Alla barn är inte underbara, men sånt ska man inte säga högt.

...skulle det vara enkelt att vara konsekvent. "Ett nej, är alltid ett nej"!
Sanningen: Ett "nej" kan väldigt lätt bli ett "ja".



Men...oavsett...utan mina kottar skulle jag inte vara den jag är idag, och mamma-livet är faktiskt helt fantastiskt!
(Nästan jämt!)

Kräftskiva och eftertankar...

Igår var det kräftskiva. Det var många år sedan jag var på det sist!
Vi var ganska många, och grym som jag är så vann jag pilkastning, men tydligen var jag så otippad att brorsans flickvän fick applåder och grattis till segern tills jag påpekade att "Men hallå, det var ju JAG som vann!". Det bjuder jag gärna på, det blev en rätt kul grej av hela situationen. Sen togs det bilder, och i dimman av allt vin, så skulle detta skickas in till "Ensam mamma söker" och även "Ensam mormor söker". Dom bilderna hade jag gömt långt ner i en låda,om dom hade vart på mig...
Supertrevligt med otroligt mycket skratt och flamsande. En kväll som inte kunde blivit bättre...egentligen.

Men ändå kommer tankarna i efterhand.
Om hur det kunde vart. Om hur det var tänkt att det skulle vara, från första början.
Känslan av att alltid ursäkta mig och min livssituation. Ingen annan än jag själv känner det nog så, men jag vet ju. Jag vet ju hur bilden var uppmålad från början.
Jag vet hur jag ville ha det, och det gör ont, det gör så förbannat ont när jag inser att det aldrig kommer att vara så.
Och just vid sånna här fester, där släkt och vänner träffas, så gör det lite extra ont, det blir alltid lite jobbigare och jag blir så påmind om hur min dröm krossats, hur hela min idyll vänt till en nattsvart mardröm, där jag hela tiden måste kämpa emot.

Varje dag försöker jag förstå. Jag kommer ihåg, och hur mycket jag än försöker så kan jag inte radera minnen och det som vart.
Jag vill ta mig ur situationen, jag vill resa mig, sätta upp finrgret och bara gå.
Gå, gå, gå...rakt fram, aldrig vända mig om igen, aldrig tänka på de senaste året, inte minnas någonting, inte stå här i mitt känslo-kaos och överväga vilket ben jag ska stå på.
Men det börjar bli lite lättare, inte så att det gör större förändringar i vardagen eller för mig själv, men tillräckligt så att man orkar resa sig igen efter förra bakslaget.
Jag vill tro att det är på rätt väg, och jag hoppas att vägen får vara rak just nu. Iallafall den första biten.

Älskade ungar, tur att jag har dom!
Att mina fina pojkar finns och förgyller varje sekund av mitt liv!
Jag må vara trött emellanåt, jag borde ha bättre tålamod och jag kan stundvis längta efter egen tid. Men jag skulle inte byta mitt liv som mamma mot någonting i hela världen!
Aldrig någonsin, och när jag väl vart barnfri, så kan jag ändå inte sluta tänka på mina underbara kottar, så det är lika bra att dom är med mig ändå.

~Mamma älskar er, varje dag, jämt och alltid!~

.......

Har du kommit nånstans?
Har du sumpat din sista chans?
Är du framme nu?
Har du valt en väg att gå
och ett mål att sikta på?
Är det verkligen du?
Är det verkligen du?
-Lars Winnerbäck

När det börjar reda upp sig, när man tar små steg framåt och försöker knyta upp knuten...så kommer nästa bakslag. En käftsmäll i A4-format.
Fler lögner. Ett större svek. Ett bevis på att man varit så förbannat naiv och blivit totalt grundlurad.
Åter igen rycks mattan bort under fötterna, och jag får sitta i samtal efter samtal och få klarhet i situationen. Igen.
Får aldrig klarhet i varför?!
Varför han gjort som han gjort?!

Undrar när det bara är att titta rakt fram, att låta bli att blicka bakåt, att våga tro att det är över?!
Just nu sitter jag i samma sits, vänder ut och in på mig för att få det att fungera, att skapa ordning i vardagen och se till att grabbarna mår bra och är nöjda.


Max och Theo, älskade ungar!
~Mamma älskar er!~

Utan ord.

Det finns så mycket jag skulle kunna skriva om. Tankar och funderingar som behöver skrivas ner, kännas och finnas.
De senaste dagarnas ältande och livets "up and downs", har kommit ifatt mig.
Men det låser sig, jag kan inte formulera meningarna och kan inte skriva det jag känner.
Men Lars Winnerbäck har fått ner en sammanfattning som känns förbannat likvärdig,och den har spelats många gånger under dagen.

http://www.youtube.com/watch?v=BvOUkdpVVMw

Riktigt dålig dag...

Idag är en såndär dag jag helst av allt inte skulle gått upp.
Tankarna bara far runt i huvudet, och jag tar vansinnigt illa vid mig av småsaker, även om det inte är personligt riktat mot mig.
Men jag blir besviken, ledsen och känner mig verkligen som någon som passar ibland.
Just nu är jag i en situation där jag faktiskt inte reder ut att bli besviken.
Allt annat rivs upp, och det gör extra ont.

Sitter på kvällarna och läser.
Läser, läser och läser om samma sak, fakta och vetenskapliga studier, om andra som skrivit ner sin version.
Andra som också kastas mellan ilska och förtvivlan, som varit i helvete och vänt tillbaka igen.
Att läsa om en lång väg att gå, att hitta tillbaka där man stog förut.
Det ger mig mycket, framför allt för att det finns andra som förstår.
Så många som säger "det kan bara bli bättre nu", och jag klandrar inte någon, för det är nog svårt att förstå hur det känns att leva med någon av den "sorten".
Men oavsett, så är det fel.
Fel, fel, fel.
Det vara bara början på eländet...

Theo myser i soffan!

Full fart på lekplatsen för Max!

Usch, detta blev ett negativt inlägg. Så var inte tanken från början. Fingrarna dansar över tangenterna och ger uttryck för hur det känns idag. Det är skönt att skriva av sig. Att ha en ventil, ett andningsrum, där man kan skriva av sig. Ord har alltid hjälpt mycket. Har skrivit mycket under årens gång, och det har vart till stor nytta.

Jag är kluven till hur mycket man ska skriva om i en blogg. Jag tycker det är svårt att hitta balansen för hur mycket som är lagom. Orsaken till att jag är relativt öppen i mitt skrivande, är faktiskt avgörande av ett enda skäl. Jag vägrar att vara tyst. Jag vägrar att ge någon annan rätten att betee sig som fan, så ska jag skämmas och tiga ihjäl allting. Jag har hållt honom bakom ryggen tillräckligt länge, och jag har tystat ner allting under för lång tid. Jag vägrar att fortsätta vara tyst. Jag vägrar att finna mig i vad han gjort. Och den dagen (om) "klubban faller", så ska jag med glädje skriva ett blogginlägg som knappast kommer vara smickrande.

Jag ska bryta ihop lite till, sen ska jag resa mig och gå iväg med rak rygg.

Tur att jag har mina fina grabbar! *Mamma älskar er!*

Snyggat till bloggen

Min blogg har genomgått en makeover! Ett stort tack till Mickys som förklarade hur man skulle göra, annars hade min blogg fortfarande vart rosa och tråkig!

Idag har jag fått uträttat lite ärenden. Skönt. Några stressmoment mindre. Passade även på att ta en sväng till lekplatsen vid Skräcklan så Maxen fick leka av sig lite, men det var riktigt kallt när det blåste.

Åh, när jag får lite tid över, så ska jag försöka lära mig min Nokia N8. Ska använda den mobilen istället! Mycket bättre än min HTC. Vilka sjukt bra bilder det blir!

Max och Theo, mamma älskar er!

Till dig.

Jag vet att du säkerligen läser.
Att du önskar att jag ska skriva att du hade rätt.
Men du har fel.
Du har helt jävla fel.
Hoppas du gillar detta inlägget, för det är bara till dig.

Tanken på att hänga ut dig totalt, att ingående berätta om dig och dina "verk" är förbannat frestande. Att ge fan i att tiga.
För jag vet nog vad du säger, jag behöver inte mycket fantasi för hur du framställer mig, hur offerkoftan värmer dig medans krokodiltårarna faller, över hur jag är.
Och jag vet att du (även denna gång), utelämnar din del - hela storyns kärna och orsaken till allt, att du grundlurar nästa att tro på dig, precis så som jag gjorde.

Jag är mitt i livet. Men i en situation som du medvetet och utstuderat satte mig i.
Jag har två fantastiska barn, som jag älskar mer än livet själv.
Jag har en familj som ställer upp, stöttar och finns där.
Jag har en fin kontakt med din familj, som inte vänder mig ryggen.
Jag har vänner, ett fåtal, äkta vänner som vet allt.
Jag har ett hem, en trygghet och en plats där jag trivs.
Vad har du? Vad har du kvar?

Det kommer en dag, då tiden kommer ifatt dig, när du inte längre kommer kunna fly från dig själv eller situationerna du sätter dig i.
Det kommer en dag, då du inte har någonting mer att förlora.

Jag hatar dig!

Två veckor.

Theo var beräknad att födas idag, men lillkillen är redan två veckor gamal!
Det går fort! Riktigt fort!
Två veckor med ett försök att skapa rutin och ordning i vardagen.
Två veckor för Max att axla rollen som storebror.
Två veckor att lära känna vår nya, fina lilla familjemedlem.

Idag köpte jag en liggdel till sittvagnen jag haft till Max! Jag är så vansinnigt nöjd!
Det var nog det enda som lyckades förgylla min dag idag. Har vart mycket annat som bara gått emot under dagen. Så jävla ledsamt!

Max är så otroligt snäll mot Theo! Klappar honom så fint på huvudet, är så försiktig och nyfiken på sin lillebror. Det värmer i hjärtat att se mina fina söner tillsammans!
*Mamma älskar er, mer än allt annat!*

Känner samma starka längtan igen att packa ihop mina saker och bara dra. Ta med killarna och bara vara. Någonannanstans. Långt härifrån.
Kunna andas lite lättare och se klarare. Jag tror att jag behöver det. Ett miljöombyte och lite lugn och ro.

Mina älskade, underbara barn!

21:e augusti...

Fick äntligen ork att städa i min blogg. Att radera ut drygt 1,5 år av mitt liv, att plocka bort alla mina tidigare inlägg med vad som vart min vardag under en ganska lång tid. Jag har raderat vad jag känt, upplevt och vad jag trott vart den bästa tiden i mitt liv. Jag har plågat mig igenom alla gamla inlägg, tvingat mig att känna, minnas och gå igenom. Det gör ont. Men jag måste.

Lilla älskade Theo föddes torsdagen den 11/8-11, kl. 6.08. 14 dagar för tidigt, 50 cm lång och vägde 4112 g. Han är så fin! Och så lik Max, när han föddes! Nu har jag alltså två underbara prinsar här hemma! Mina älskade ungar!

Jag blir förbannad över folk som spekulerar i mitt liv. En sjuklig nyfikenhet över att få veta. Att kunna mysa åt tanken på att känna till "sanningen" och tro sig veta "hur det känns och hur det är". Fuck you! Ni vet ingenting. Jag, jag och åter jag är den enda som vet HELA sanningen. Precis så som den är. Jag har berätta, absolut, men det finns saker som man utelämnar, som man inte delar med sig av. Och varför inte fråga mig?! Vad är det folk är så rädda för? Att gnugga händerna åt schabbigt skvaller verkar ju duga, men att fråga själva verkar folk inte ha stake nog till. Och lika bra är kanske det. Jag hade nog bara blivit förbannad över en falsk attityd.

Älskade, underbara ungar! Vad vore livet utan er?! Ni betyder allt för mig! Max och Theo, det finaste jag vet!